ÅSIKT

Polisens människosyn – allas angelägenhet

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Timbuktu har träffat otrevliga poliser.

Socialdemokraten Eva Rundkvist skriver på Twitter: ”Undrar över logiken i att poliser som kallat en pojke för apa slipper åtal, men en pojke som kallat poliser för gris åtalas.”

Poliserna som satt i minibussen och hojtade om att en ”apejävel” skulle få ”duktigt med stryk” går fria. Förundersökningen lades ner, brott kunde tydligen inte styrkas. Åklagaren ansåg inte att poliserna hade använt glåp­orden i sin myndighetsutövning.

Det är en häpnadsväckande slutsats. Poliserna åkte knappast runt och filmade för nöjes skull. Deras film har ju använts som bevismaterial i en rättegång.

Samtidigt åtalas en 15-åring som gick förbi poliser och sa ”nöff”. Han talade även om för förbipasserande att han hade sett poliser bete sig som grisar. Att pojken ångrade sig

efteråt, när han insåg allvaret i situationen, räddar honom inte från åtal om förolämpning.

När rättsväsendet beter sig så här, gör så uppenbar skillnad på folk och folk (läs mellan poliser och andra), börjar det koka bland människor. Rättsväsendet går inte i takt med det allmänna rättsmedvetandet. Det riskerar att underminera själva grunden för vårt rättssamhälle. Som Miljöpartiets Mehmet Kaplan sa i Agenda:

”Staten har ett absolut våldsmonopol, och det våldsmonopolet har polisen att hantera. Om poliser beter sig på det här sättet, en liten minoritet, en klick, så kommer det här våldmonopolet att ifrågasättas av alla medborgare. Det är vi smärtsamt medvetna om.”

I går friades de två unga män som stått åtalade för kravallerna i Rosengård. Filmen där poliser kallade en av dem för ”apejävel” räckte inte. Tingsrätten anser det inte bevisat att de två männen haft en så ledande roll i orolig­heterna som hävdas i åtalet.

Den friande domen innebär inte att saken är utagerad. Polisens förtroende har fått en allvarlig törn de senaste dagarna, och det med rätta. Vilken självbild har poliskåren om poliser ens kan överväga att anordna utbildningar med fiktiva exempel som ”Neger Niggersson”?

Artisten Timbuktu berättar på sajten Newsmill om ett otrevligt ingripande:

”Det var 1994 och ett par piketpoliser hade plockat upp mig och ett par vänner. En av oss var mörkare och det föll sig så att han fick åka i en annan bil. När polisen som körde den bilen passerade vår visade han fingret och ropade genom den nedvevade vindrutan: Jag fick helfabrikatet, du fick bara halvfabrikaten.”

Om något gott kommer ur sådana rasistiska skräckhistorier, är det att diskussionen om rättsväsendets värdegrund blir levande i hela samhället. Människor upprörs och engageras. Polisens människosyn betraktas inte längre som en angelägenhet för poliserna själva.

Så tvingas förändring fram.