ÅSIKT

Göran Hägglund är också ovanlig

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Göran Hägglund, kristdemokraten, har mutat in DE VANLIGA MÄNNISKORNA. De som enligt hans tal i Almedalen ”har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest”. De som ”bor i Västra hamnen och på tusentals alldeles vanliga ställen runt om i Sverige. Utanför Stockholms innerstad”.

Jag antar att jag är en av dessa vanliga människor? Jag har en stor familj, jag arbetar, jag tar semester. Sedan några veckor bor jag i Luleå, i en tvårumslägenhet. Där lagar jag lax ur frusna storpack och bjuder kära gäster på kaffe.

Eller räknar Hägglund mig till vänsterkrönikörerna som talar om för vanliga människor ”att de ska skämmas för att de är inskränkta”? Är jag enligt honom en av dem som anser att vanliga människors tillvaro är ”falsk och förljugen”?

Förmodligen. Ni som läser mig regelbundet, känner ju mig. Jag argumenterar för människors rätt att vara sig själva. Att inte diskrimineras på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Jag ogillar den heteronorm som pekar ut vissa människor som normala, och andra som onormala. Jag vill att människor fritt ska få välja sina liv, oavsett kön och sexualitet.

Det är här, ingen annanstans, som Hägglunds sko klämmer. Han får väldiga skavsår av saker som homoadoptioner, lesbiskas rätt till assisterad befruktning och tvi vale, könsneutrala äktenskap. Han står inte ut med saker som könsneutrala lekar på dagis och delad föräldraförsäkring.

Han kan väl acceptera att flator och bögar lagar lax till middag. Men gifta sig ska de inte!

Hägglunds egentliga syfte är inte att försvara ”vanliga människor”. Det är att klanka ner på människor som enligt honom är ”ovanliga”. Alla ska vara som Hägglund, för han är minsann vanlig, punkt.

Den kristdemokratiska partiledaren borde tagga ner. Det är bara några ynka procent av väljarna som identifierar sig med Hägglund så pass att de kan tänka sig att rösta på honom. Kristdemokrater är inte så himla ”vanliga” längre, för att använda Hägglunds vokabulär.

Hägglund yrar om vänsterns ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit”.

Ja, ni hör. Hägglund tar i så han spricker, snurrar bort sig bland svåra ord. Han tål helt enkelt inte den frihetskamp som innebär att människor – oavsett om de lever själva, ihop med någon av samma kön, ihop med någon av annat kön, med barn, utan barn – ska få leva sina liv i fred. I frihet från fördomar och diskriminering.

Ingen människa är den andra lik. Det är vanligt att vara ovanlig. Hägglund har ingen rätt att tala om för andra människor hur vanliga de är och om de duger. Han är som alla andra helt unik, även om han kanske inte vågar se på sig själv på det sättet.

ARTIKELN HANDLAR OM