ÅSIKT

Frågan om lägre löner är politisk, Calmfors

Verkligheten är för illvillig för högerekonomer

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lars Calmfors är professor emeritus och ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet.
LEDARE

Frågan om lägstalöner och de människor som redan i dag tjänar allra minst är en av de hetaste i svensk politisk debatt.

I dag låter professor emeritus Lars Calmfors meddela att jag genom att skriva i Aftonbladet skrämmer bort samhällsvetenskapliga forskare från den offentliga debatten. Jag har en argumentationsteknik som "bryter mot det som i vetenskapsteori kallas välvillighetsprincipen", tydligen.

Så vad är det jag har gjort?

Haft den dåliga smaken att påstå att det tyska Hartzkonceptet - där arbetslösa blir av med sin a-kassa och i stället hänvisas till ett socialbidrag light och riktigt lågavlönade arbeten - inte vore bra för Sverige.

Jag tycker nämligen inte det, bland annat eftersom det i spåren av detta experiment vuxit fram en sorts nyfattigdom som tvingat de tyska politikerna att införa lagstadgad minimilön.

Att jag tycker så där har att göra med en rad politiska uppfattningar jag och den här ledarsidan - oberoende socialdemokratisk - bär på. Men inte bara. Det finns forskning och studier som pekar på att låglönepolitiken inte givit några större sysselsättningseffekter.

Ur det perspektivet är det förstås lite festligt att Calmfors inte låtsas om som att jag i min text faktiskt refererar forskning. Det gör jag. Men det är alltså forskning som inte ger stöd för de lönesänkarsynpunkter som framförts i en rapport utgiven av Arbetsmarknadspolitiska rådet, AER, där Calmfors händelsevis är ordförande.

Vad man kallar just den argumentationstekniken i vetenskapsteorin är jag inte helt säker på, men professor Calmfors vet nog.

Nå, det som verkar skava på allvar hos Lars Calmfors är att jag kallat AER för vad det är - en förment oberoende expertgrupp som arbetsgivardirektörerna på Svenskt Näringsliv instiftat - och att man ska ha med sig det i bedömningen av vad de säger.

Lönefrågan är en fråga där motstridiga intressen står mot varandra. När vi talar om att lönerna med nödvändighet måste sänkas så ställs vi inför andra frågor.

Hur låga ska lönerna vara för att alla som kan jobba får jobba? Och hur ska det gå ihop med ökande matpriser, ökande hyror, dyrare busskort, ökande bensinkostnader, förskoleavgifter, elräkningar och så vidare? Hur lite ska folk tjäna?

Sådant där svarar aldrig lönesänkarekonomer på. De vill ju lämnas i fred med sina modeller och sina teorier och inte besväras av den illvilliga verkligheten.

Det kan man förstå. Men om man ger sig ut i den offentliga debatten och - under ett näringslivsfinansierat paraply - propagerar får sänkta ingångslöner får man nog räkna med att det man säger tolkas som politik. Om det sedan skrämmer bort yngre forskare från aktivt debattdeltagande vore det förstås tråkigt.

Just nu finns det nog ingenting som tyder på att det största problemet i samhällsdebatten är att ekonomer inte får komma till tals om nödvändigheten i att sänka andra människors löner.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

ARTIKELN HANDLAR OM