ÅSIKT

Anders Ygemans latte är nog identitetspolitik

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

I en intervju med Aftonbladet härförleden lät kunskapslyftminister Aida Hadzialic (S) förstå att vänstern är alldeles för upptagen med att prata om identitetspolitik. I stället borde vi prata om klass.

Hon utvecklade tankarna i en intervju med Länstidningen:

– Jag vill inte medverka till en politisk analys där vi mäter vem som är mest förtryckt beroende på hudfärg.

Exakt vad identitetspolitik är kan vara svårt att få fatt på, eftersom förklaringarna skiftar. Men vill man vara lite slarvig så handlar det om vem man är – var man kommer ifrån, vilken kulturell eller etnisk gemenskap man tillhör – och vilka politiska rättigheter som är förbundna med ens identitet.

Identitetspolitik, säger vissa vänsterröster, cementerar tillhörigheter och ställer grupper mot varandra i stället för att skapa samhörighet.

Men identitet spelar roll.

Fråga bara socialisten George Orwell.

När han för 70 år sedan skrev sin essäsamling ”Lejonet och enhörningen – socialismen och den engelska folksjälen” försökte han gifta ihop patriotism med sin egna radikala socialism. Orwell kunde tänka sig att kungahuset, kyrkan, nationalflaggan och andra symboler för en historisk överhet skulle få vara kvar även efter revolutionen. Varför?

Det var saker som utlöste lojalitetskänslor hos människor, som var förknippade med deras identitet och självuppfattning, och som vänstern inte skulle tjäna på att krossa.

I Storbritannien i dag finns socialdemokrater som tror att rörelsens framtid är människors nostalgi över vad arbetarrörelsen en gång var. De kallar det Blue Labour, ett försök att formulera vad som skulle komma efter Tony Blairs tredjevägensocialdemokrati.

Bort från prat om mänskliga rättigheter, multikulti och feminism, bort från synen på globaliseringen som frälsande.

I stället fram för en djupt konservativ socialdemokrati som sätter familj, religion, traditioner, stolthet över arbetet och nationen i centrum.

Längtan tillbaka till rekordåren är vad som kan engagera en ny generation, men man ska också återvinna väljare med traditionella arbetarklassvärderingar som lämnat socialdemokratin för högerpopulismen, tror Blue Labour-lägret.

Här hemma har S pratat mycket om den svenska modellen och parollen på första maj var ”Tillsammans för Sverige”. Stefan Löfven har i riksdagen slagit fast att man i vårt land tar män och kvinnor i hand. Aida Hadzialic har förklarat att man inte ska ”censurera” barnböcker från 60-talet. Anders Ygeman har sagt att han aldrig druckit latte, att han gillar gröt och inte förstår något om ”den nya popvänstern”.

Är det identitetspolitik?

Är det Blue Labour i svensk tappning vi ser?

Kanske, men de tycks ha glömt en mycket viktig sak hos britterna. Det andra benet i denna blåa socialdemokrati är en radikal och klassutjämnande ekonomisk politik.

Om det pratar få socialdemokrater i dag. Det handlar oftare om social ingenjörskonst än social rörlighet. Oftare om köttskatt än skatt på förmögenheter. Oftare om att göra folk till bättre människor än till folk som har det bättre ställt.

Om nu S vill att vi ska sluta prata identitet och börja prata klass räcker det inte med att anlägga en traditionell ton i värderingsfrågor.

ARTIKELN HANDLAR OM