ÅSIKT

Rasismen sätter Amerika i brand

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: REUTERS/Mario Anzuoni
2014 sköts Michael Brown av polisen i Missouri. På hans dödsplats lägger folk blommor.
Alton Sterling sköts av polisen i Baton Rouge.
LEDARE

Två polismän håller ned honom. Alton Sterling ser inte ut att kunna röra sig. Han ligger still. Plötsligt skriker en polis: "Han har en pistol!". En polis höjer sitt vapen, håller pistolen mot Alton Sterling. Det är nästan så att pipan kan röra kroppen. Skotten går av. Alton Sterling är död. Ännu en ung svart amerikansk man är död.

Han hade ett kriminellt förflutet, säger någon. Men det är inte Sterlings förflutna som är relevant här. Höll han i ett vapen? Siktade han på polisen? Försökte han skjuta dem?

Ingenting tyder på det.

Svartas liv spelar roll

Händelsen i den hårt segregerade Louisiana-staden Baton Rouge filmades av vittnen och sprids nu över världen. Raseriet bubblar och sloganen #BlackLivesMatter hörs igen.

Under de senaste åren har USA fått lära sig namn som Walter Scott, Freddie Gray, Sandra Bland, Michael Brown, Tamir Rice och Trayvon Martin. Det är unga svarta medborgare som dödats av poliser eller väktare. Att vara svart är att leva med risken att utsättas för diskriminering och våld, inte sällan av statens våldsmonopol.

32 procent av de som den amerikanska polisen dödar är svarta, även om de bara är 13 procent av landets befolkning. Svarta tonåringar löper 21 gånger större risk än vita tonåringar att dödas av polisen. Och amerikanska poliser åtalas mycket sällan för att de skjutit någon.

För trots att kriminaliteten nu faktiskt minskar i USA så skjuter polisen medborgare som aldrig förr. 2014 dödade amerikansk polis 461 människor, och det är fler än på två decennier. Och två gånger i veckan skjuter en vit polis ihjäl en svart person.

Sådant här vet människor. Som Bruce Springsteen sjöng på Ullevi för två veckor sedan: “It ain't no secret you can get killed just for living in your American skin”.

Två åtskilda samhällen

Efter de upplopp på 1960-talet där polisbrutalitet var en tändande gnista varnade president Johnsons Kernerkommission för att USA höll på att splittras i "två samhällen, ett svart, ett vitt, åtskilda och ojämlika".

Kommissionen manade till en landsomfattande offensiv mot fattigdom och rasism. Ömsesidig integration, stora offentliga satsningar och en allmän omfördelning av inkomster och makt var det enda som skulle fungera.

1992 exploderade USA igen. Rodney King misshandlades brutalt av fyra vita poliser och nationen skakades av de värsta upploppen sedan 1960-talet. När eldarna slocknande var experternas slutsatser ungefär de samma: etnisk splittring, arbetslöshet, polisbrutalitet, ekonomiskt krisläge, nedskärningar och klyftor är ett perfekt underlag för upplopp och kravaller. Nu behövdes politik som inte bara byggde upp nedbrunna husen utan även byggde upp nationen, sades det.

Men fattigdomen är kvar. Bostadssegregationen är kvar. Vapnen, drogerna , polisens brutalitet och den förbannade rasismen är kvar.

Snart brinner USA:s städer igen.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Daniel Swedin

ARTIKELN HANDLAR OM

USA

Rasism