ÅSIKT

Min undersökning ger inte samma resultat som Sifo

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vi hade sådan medvind i våras, sa partisekreteraren. Det ska mycket till för att den ska vända före valdagen. Men den kan mojna.

Den pratsamme socialdemokratiske partisekreteraren var på väg till ett valmöte i Västervik. Jag hängde på med mitt anteckningsblock, det var bara han och jag. Solen lyste fortfarande och förlängde sommaren.

Som alla partisekreterare blev han nervös ju närmare valdagen kom. Och man visste att gamle partiordföranden åt lugnande tabletter.

– Just nu är det jämnt lopp mellan oss och de borgerliga, sa partisekreteraren och såg till att det kom i mitt anteckningsblock.

Partisekreteraren hette Sten Andersson. Statsminister sedan några år var Olof Palme. Det var 1970 års valrörelse, en av de första tidningen skickat ut mig på.

Jag bläddrar igenom reportagen från augusti 1970 och ser att mycket skulle kunna återanvändas.

Hur det slutade 1970? Socialdemokraterna regerade vidare, utan egen majoritet. Några år till.

Veckan slutade med moderaterna ner i opinionsundersökningen, socialdemokraterna upp. Min privata undersökning ger andra resultat:

Han med invandrarbakgrund som jag simmar med i Eriksdalsbadet säger att han hoppar av från sossarna. ”Jag förstår inte vad Persson vill.” Hur ska han rösta nu? Tja, moderaterna.

Den pensionerade bilarbetaren som jag sitter med i skuggan på Katarina Bangata tänker gå på valmöte med en folkpartist.

Kvinnan vars cykel jag hjälper uppför backen vid Årstaviken misstror samtliga partier sedan hon efter en trafikskada hamnat i vårdapparaten.

Killen som mellan studierna jobbar extra på Nytorgsgatans Konsum säger att studenter börjat visa att de är socialdemokrater, nu blev en studentkårens ordförande.

En av grannarna i hyreslängan på Bondegatan håller upp grinden för mig och säger att han är så partitrogen att om han köper Expressen kompenserar han det med två Aftonbladet.

Finns det något mer före detta än en före detta folkpartiledare?

När förre fp-ledaren Per Ahlmark i en DN-kolumn nu – en månad före valet – rekommenderade att Leijonborg byts ut mot Björklund, trodde man det skulle bli ett visst liv. Sen träffade jag politiska journalistkolleger som inte ens brytt sig om att läsa Ahlmarks kolumn. Kan där ha stått något, sa de.

Och ingen kommenterar den sympatiske förre fp-ledaren Bengt Westerbergs bekännelser i radions Studio Ett. När han fick frågan vad Westerberg-effekten egentligen var 1985 då partiet kom uppåt femton procent, svarade han sensationellt: ”Jag hade tur.”

Nu återstår en räcka avgångna och avsatta fp-ledare som ännu inte gjort något utspel. Leissner, Ullsten, Helén, det finns säkert fler. Jag föreslår att de alla samlas i en tv-studio för debatt. Programledare Göran Skytte, också före detta.

Telefonen börjar ringa i den länge sommartysta lägenheten. Det borde vara Sigvard. Smattrande, svärande, parodierande vad alla våra journalistkolleger åstadkommit. Själv var han prisbelönt, särskilt efter sina år i musikradion.

Men denna sommar knäckte cancern Sigvard Hammar. Av vem ska man nu lära kammarmusik? Den stora tändningen kom när Sigvard fick med mig till vad han i en tv-dokumentär kallat världens bästa kammarmusikfestival, i finska Kuhmo långt borta vid ryska gränsen. Sen gjorde han och Monika en svensk variant med sommarfestspel i Arjeplog. Och så vintersäsongen i Stockholm då de brukade fixa in mig bakom scenen bland musikerna i Stockholms konserthus. Beethoven och öl!

I telefonen nu kan jag bara fråga Monika vad man ska köra i skivspelaren när det är tyst efter Sigvard. Det måste bli en Beethoven-kvartett, opus 130.

Dieter Strand