ÅSIKT

Medierna ligger lågt när Kommunal strejkar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När jag ska rycka upp dörren hejdas jag av en gul lapp med stora svarta bokstäver: BLOCKAD.

Har också jag blivit indragen i konflikten?

Jag tänker inte bryta mot några konfliktregler som något fack satt upp. Jag tror mer på strejk-rätten än på Bibeln. Och inbilla er inte att facklig kamp var något som försvann med Berlinmuren!

När man läser närmare på lappen står det att det bara gäller övertidsblockad. Just nu, i det här huset, är vården i gång som vanligt, smidigt och professionellt.

Det är en mottagning på Karolinska sjukhuset som jag fått besöka en tid. Inget farligt, bara mitt vanliga gamla huvud.

Jag får sitta en timme med akupunkturnålarna i skallen, kanske slumrar jag till. Arne väcker mig när han tar ut nålarna och så säger han som vanligt:

– Tillbaka till verkligheten.

Och jag svarar som vanligt:

– Det är ju här verkligheten är.

Särskilt under blockad.

Trots att Kommunals strejk snart kan gälla hela landet är medierna märkligt tillbakadragna – en enspaltare i går på förstasidan hos landets största morgontidning.

Det hade varit annat om det gällt metallare eller transportarbetare. Män!

Man har varit likadan själv.

Ofta har jag och mina kolleger fått skriva gästkrönikor i Metallarbetaren, Transportarbetaren eller de andra industriella förbundstidningarna – då var man nästan en av grabbarna på verkstadsgolvet med skit under naglarna.

I Kommunalarbetaren skrev tjejerna.

Men en gång följde jag en kvinnlig kommunalare för ett långt reportage i Aftonbladets dåvarande kulturbilaga. Tio år sen nu, men mycket är sig likt ser jag när jag plockar fram texten. Med bilder ur hennes privata album:

”Luciafest i Kommunals avd 32. Han till vänster kör väghyvel, sen kommer en stensättare och en maskinist, den fjärde känner jag inte.”

Ordförande i Svenska kommunalarbetareförbundets avdelning 32 var då 54 år och hette Inger Carlsson. När hon mötte mig på stationen i Eskilstuna la jag märke till att hon lagt håret.

Sen kom vi rakt in i en hård förhandling med kommunen (styrd av socialdemokrater). Det gällde två andra, snart sextioåriga, kvinnor som efter att ha arbetat i årtionden i skolmåltids-kök skulle förlora sina jobb. De var oroliga och kunde inte sova, då ringde de fackordföranden, en började gråta i telefon.

”Då ska facket ställa upp”, sa deras ordförande. ”Som det går till, som kommunen kan behandla människor, jag blir så förbannad. Man känner sig maktlös, nej vanmäktig. Och så talas det om att facket har för stor makt.”

Jag sköt in – redan då, för tio år sen – att kommunerna och hela offentliga sektorn fått så ont om pengar.

”Vart tar pengarna vägen!” fräste Inger. ”Vi är ju fortfarande ett rikt land. Det är många som säger till mig: Hur kunde det bli kris så snabbt här i landet? Ja, jag kan heller inte svara.”

Så lät det för tio år sen. Allt går igen.

Jag stötte på en annan sak som verkade oerhört modern, då för några sen när jag följde de fackliga kommunalarna i Eskilstuna.

Vi skulle till ett möte i Nyköping, avdelningens vice ordförande hämtade i sin bil. Jag la märke till att han körde stor Mercedes och inte nog med det: i bagageutrymmet låg seldon till hästar.

Det kände jag igen sen man gick på Solvalla och smällde några hundra på travet.

Det visade sig att vice ordföranden i Kommunals avdelning 32 – Lagerström hette han – brukade köra amatörlopp på Sundbyholm och andra travbanor. Hans ordinarie arbete var kyrkvaktmästare i Fors kyrka.

Kyrkvaktmästare och travkusk – slå den kombinationen. Och så fackligt och politiskt aktiv.

Mitt i det fackliga kollektivet blommade den nya individualismen.

Dieter Strand ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM