ÅSIKT

Hedersuppdrag utan privatliv

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

De som styr landet kan aldrig ta semester. Ett statsråd har inget privatliv, precis som kungen alltid är kung är ett statsråd ett statsråd vad han eller hon än gör.

Det betyder att statsrådet är i tjänst även om vederbörande går på bordell, skatteplanerar, köper en lägenhet eller för den delen kanske hemlighåller ett brott.

Sven Otto Littorin är inte den första politikern som faller på sitt privatliv. Jag minns novemberdagen 1977, det var på morgonen jag vecklade ut Dagens Nyheter och läste den första artikeln om justitieminister Lennart Geijers bordellbesök.

Visserligen hade Lennart Geijer redan avgått, men detta var stora nyheter.

Det var Peter Bratt som skrev artikeln, han var lite av idol för oss unga journalister. Några år tidigare hade han och Jan Guillou avslöjat IB-affären. Nu skrev Peter Bratt om den promemoria som utpekade Lennart Geijer som bordellbesökare och säkerhetsrisk.

Olof Palme förnekade. Dementimaskinen var mer högljudd på den tiden. Det tog ett helt år innan promemorian till slut publicerades och Peter Bratt fick rätt.

Sex år senare satt jag här på Aftonbladet när min kollega Göran Skytte skrev en artikel som avslöjade justitieminister Ove Rainers skatteplanering. Dagen efter hade vi Nancy Eriksson i telefonen. Nancy hade varit både riksdagsledamot och landstingsledamot, nu var hon pensionär och helt rasande skrev hon ett debattinlägg om löss i den röda fanans veck.

Ove Rainer hade bara utnyttjat systemet, men han fick gå.

1988 var det dags igen. Den här gången var det justitieminister Anna-Greta Leijon som tvingades avgå sedan hon låtit sin kompis Ebbe Carlsson bedriva privatspaning efter Olof Palmes mördare.

1995 rullades Toblerone-affären upp och Mona Sahlin fick avgå för att hon handlat på regeringskortet.

2001 fick Laila Freivalds gå sedan hon köpt sin hyreslägenhet samtidigt som hon ville förhindra att andra gjorde detsamma.

2006 var det litet strömhopp för då avgick handelsminister Maria Borelius (svart arbetskraft) och kulturminister Cecilia Stegö Chilò (obetald tv-licens).

Oavsett partifärg förstod ingen av dem att de hade Sveriges viktigaste uppdrag. Ett hedersuppdrag som inte får missbrukas.

ARTIKELN HANDLAR OM