ÅSIKT

Bittersnoppar som skrämmer politiker

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vissa politiska frågor ­föder ångest.

Många vet inte om de tycker rätt, gör en riktig analys. Formulerar sig försiktigt nog.

Alltså tiger de.

Feminismen är en sådan ångest­fråga. För ett par decennier sedan var kvinnofrågan ­betydligt enklare. Då var det privata politiskt, ja allt var politiskt och det var lätt för tjejerna att höja sina röster i alla möjliga frågor.

I dag tassar politikerna runt jämställdheten för att inte stöta sig med någon gammal bittersnopp med röstkort. Föräldra­ledigheten är ­bara ett exempel på sådan politisk vånda. Regeringen utreder ­ledigheten just nu och Social­demokraterna vill sätta in ­informationsinsatser för att öka jämställt uttag av föräldra­penningen ...

I min ålder tar man sig för ­pannan. Det har gått snart fyrtio­ år sedan jag gick i min första 8:e marsdemonstration och vad har hänt sedan dess? Mammorna är fortfarande hemma med barnen medan ­papporna går till jobbet och får allt högre lön.

Alla förhoppningar vi hade på 70-talet. Jag kan inte ens förklara för mina döttrar hur ­häftigt det var när sambeskattningen försvann. När aborterna legaliserades och daghemmen öppnade. Jag minns alla ­artiklar jag skrev om kvinnors rätt till mammografi. Till smärtfri förlossning.

I dag vet de blivande mammorna­ inte ens ifall de får någon­ förlossningsplats.

Reproduktionen och den kvinnliga sexualiteten har blivit icke-frågor. I stället har kvinnorna sexualiserats, bantats och klätts av. Unga flickor stapplar fram på skyhöga klackar mot en lågavlönad framtid i den offentliga sektorn. Hur i hela friden gick det till?

Vi ville ju så mycket mer.

I sin nya bok Hatet (Leopard förlag) beskriver Maria Sveland vad som kanske var vändningen. Den inträffade strax efter 90-talskrisen när hela Sverige var satt på spar­låga. Arbetslösheten och motsättningarna ökade precis som jakten på syndabockar. Det kunde vara invandrarna som skulle ut ur landet eller kvinnorna som skulle hem till spisen.

Feminismen fick ett nytt ansikte när kvinnojourernas ordförande Irene Wachenfeldt satt i tv och sa att män var djur. Det spelar ingen roll om hon manipulerades. Intervjun skapade givetvis en enorm frustration hos många män, en del blev argare än andra.

Den glada kvinnodebatten tvärdog och för män som ville ha högre lön och för partier som ville att kvinnor skulle ta hand om barn och gamla.

För dem passade tystnaden alldeles utmärkt.

ARTIKELN HANDLAR OM