ÅSIKT

Dags att införa förbud på snabba cyklar i städerna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

I vanlig ordning höll vi på att bli mördade på väg till förskolan i onsdags. Jag överlevde dock och skrev ett skämtsamt Twitter-inlägg:

”Cyklister, vi kan förstås inte skjuta dem. Men vad kan vi ­göra?”

De flesta föreslog rått ”dutta till dem lite lätt med bilen” eller ”preja dem” eller ”sätta en käpp i hjulet”.

Ingen – ingen – av mina 14 000 följare höjde en lans för cyklisterna.

Så är det. Ingen, varken bilist ­eller gångist, tycker om en cyklist. Inte ens cyklisterna ­själva; alla andra cyklister är­ ­dårar medan de själva förstås är helt geniala på att cykla.
 

Cirka 150 000 personer cyklar dagligen bara i Stockholm, ­cyklismen har nästan fördubblats på tio år och politikerna vill dubbla den siffran igen till år 2030. Det är en världsomspännande trend ­(både David ­Cameron och Barack Obama har medvetet visat upp sig som cyklister).

I Sverige säljs 500 000 cyklar om året och folk lägger alltmer pengar på avancerade åkdon i lättviktsmaterial med smala däck och 20 växlar.

Alla verkar vilja vara ett racersnabbt cykelbud. ­Eller åtminstone en 00-talistisk högervindsindividualist som sköter sig själv och kör över andra, samtidigt som man är duktigt miljömedveten och friskt sportig. ­Cyklism anses fräscht och modernt.
 

Ställer man cyklismen mot ­bilismen är den socialistisk, en kraft mot den maktfullkomliga bilen. Men ställer man cyklismen mot gångismen får cykeln bilens ­feta status som privilegierad och farlig.

Själv avskyr jag cyklister enbart av privata skäl. Jag är rädd för dem. Jag ogillar att de försöker köra ihjäl mig och mina barn.

De cyklar fort och ignorerar ­trafikregler som är självklara för bilister. De är vettvillingar.
 

Samtidigt fick jag lite dåligt samvete för den där tweeten när jag strax efteråt läste Dagens Nyheter. Nyheten var att cyklisterna nu gått om bilisterna som den svenska trafikens mest utsatta grupp. Fler bilister dör fortfarande men allvarliga skador drabbar oftast cyklister – 1 740 stycken förra året (och tio cyklister dog), enligt försäkringsbolaget If:s statistik.

I takt med allt fler cyklister kommer den siffran att stiga vidare.

Därmed är det självklart att staten måste skydda inte bara oss som går utan också ­cyklisterna själva.
 

Ett införande av ­cykelkörkort är förstås ett omöjligt projekt, men en lag mot cyklar med fler än tre växlar i innerstadstrafik är inte orimlig. Det ­skulle garanterat få ner skadeantalet.

Annars är det svårt att säga vad vi kan göra åt cyklisterna.

För vi kan förstås inte skjuta dem.

ARTIKELN HANDLAR OM