ÅSIKT

Ulf Lundell är unik – en fly förbannad medelklassman

Lundell svingar vilt, roligt, platt, sorgligt och träffande. Mest mot vänstern som svek sin berättelse och därmed gjorde högerns så lättsåld

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Både socialdemokrater och sen borgare har spelat bort vårt gemensamma kapital, ja vår gemenskap. Vi har inget ihop snart. Vi ska ha ett sponssamhälle. Privatiserat ner till gräsrötterna. Det är ett omänskligt vidrigt samhälle. Och vi har det redan”.

Så låter Ulf Lundells berättarröst i nya romanen ”Allt är i rörelse”, just denna ilska angående att ­Lena Adelsohn Liljeroth nobbade en hypotetisk miljard kronor extra till kulturbudgeten.

– Om jag hade en miljard till då blir det en miljard mindre till folket, sa hon till GP i vintras.

Som om kultur inte är för ­folket. Detta sagt av landets kulturminister. Häpnadsväckande.

”Det stör mig så in i helvete. Att staten inte ska vara kulturbärande, att kulturen i Sverige ska ­bäras av sponsorer”, skriver Lundell. ”Hon borde få åka studieresa till La France, den subban”.

Han är alltså så jävla arg att han tillåter den annars politiskt korrekte och beläste huvudpersonen Joar ”Red” Cirroan att skrika lika primitivt som en enfaldig man på internet. Andra får ännu värre ­invektiv, Lundell svingar vilt, ­roligt, platt, sorgligt och träffande. Mest mot vänstern som svek sin berättelse och därmed gjorde högerns så lättsåld.

Boken har sågats på storstädernas kultursidor och många fans anser ­sedan länge att Lundell är gnällig – ofta långvariga fans som gjort klassresa

i takt med Lundell och förträngt vad de lämnade bakom sig, det är förstås lätt hänt – när han i själva verket är ledsen, ­patosfylld och pissed off.

Till skillnad från folkkära kolleger som skriver trevliga medelklassdeckare är Lundell en ­politisk författare som ger röst åt sin egen frustration och åt dem som saknar röst. Åt dem som varken bloggar, twittrar ­eller näthatar (jo de finns, de är miljontals, de hörs bara inte). De som bara har en valsedel att protestera med. De vars ungar tillhör de cirka 220 000 barn som enligt Rädda barnen lever i fattigdom, de som tillhör de cirka 1,2 miljoner personer som enligt Reinfeldt lever i utanförskap.

– Jag ställer min skrivmaskin mitt i skiten och ser vad som händer, sa Lundell i en intervju i DN, och bortsett från en rad deppiga alkoholepisoder och en tunn ramhandling består romanen främst av kommentarer till händelser i Sverige från sensommaren valåret 2010 och framåt.

En period då ­högerns hegemoni i Sverige fastställdes, antagligen för lång tid framöver, utan protester eller högljudd ­opposition. Folk bara fann sig. Folk tänkte sitt. De ­hade det bra i sin medelklass.

Lundell sitter också där, med tvåtredjedelssamhällets lyx­kaffebryggare och prestigebil. Men han finner sig inte. Han är en fly förbannad medelklassman. Det gör honom märkligt nog unik.

Hans gnäll bör vara en inspiration när socialdemokratin reser sig ur askan.

ARTIKELN HANDLAR OM