ÅSIKT

Tintin - en bortskämd skitunge

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Nya Tintin-filmen kommer helt rätt i tiden.

I entreprenörens tid.

I individualistens tid.

I ungdomsarbetslöshetens tid.

I Sverige är 190 000 ungdomar arbetslösa. Regissören Steven Spielberg har som vanligt makalös känsla för zeitgeist.

För även om den unge Tintin har titeln journalist så är han egentligen, och har alltid varit, mer av en äppelkäck entreprenör med MUF-medlemskap som twittrar från Stureplan mellan äventyrsresorna till exotiska länder som någon okänd person, kanske pappa, betalat.

För arbetar gör han ju aldrig. Tintin är en brat.

Tintin är extremversionen av den nya egoboost-generation som växer i takt med MUF – som snart är större än alla andra politiska ungdomsförbund tillsammans (utom Ung Pirat men deras medlemskap är gratis).

Som barn avgudade jag förstås Tintin, han fick mig att vilja bli journalist. Ett liv som egotrippad goddagspilt verkade toppen när jag var 12 år. När jag blev lite äldre började Tintin framstå som en bara snäppet bättre idol än Joakim von Anka.

Det var ju helt andra tider då.

Mjölken var vid det sena 80-talet ännu spetsad med folkhemsideal. Det var självklart för alla att vi levde i ett kollektivistiskt samhälle. Sverige var täckt av en röd, solidarisk snuttefilt. Det var inte helt lyckat det heller, det blev kvavt.

Men vädringen blev extrem, 40 års byggverk revs ned under de statliga institutionernas utförsäljningar på 90-talet och vid valet 2006 var allt borta. Då hade socialdemokratin varit ideologiskt vilsen så länge att medelklassen fann det lika gott att bli fullfjädrade moderater – högerpolitik förs trots allt bäst av högern – och internetgenerationen födda kring 1990 hade redan börjat blogga ”titta på mig!” eller åtminstone ”titta på min dyra väska!”

Och folk tittade. Och började kopiera vad de såg. Individualismen nådde sin tipping point. Valet 2010 bekräftade förändringen. Och där är vi nu.

Unga i dag har inget minne alls av den S-märkta folkhemstanken och ordet solidaritet är högst omodernt om man vill vara kommersiellt gångbar på marknaden. Däremot är det fräscht att kalla sig ”entreprenör” och ”bygga sitt personliga varumärke”, beundra Anders Borg och gå med i MUF. Alltså att vara som entreprenören och bloggaren Blondinbella.

Det är en självklar följd av att såväl det allmännyttiga Sverige som privatföretagens arbetsrätt sålts ut på entreprenad. Signalen från makten har varit tydlig:

Du är din egen lyckas smed, vi tar inte hand om dig. Låglöne-jobben i restaurangbranschen räcker inte till er alla så seså, schas, sätt i gång, visa lite framåtanda, egoboosta, kom på en god affär, ta hand om dig själv, bli entreprenör!

Entreprenörskap är därmed inte självvalt, det kan vara ett tvång. Att vara ung i en så marknadsliberal tid måste vara skräckinjagande. Om man inte är en bortskämd liten skitunge som Tintin.

ARTIKELN HANDLAR OM