ÅSIKT

Vilket samhälle vill vi ha?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag har börjat med 5:2-dieten. Några kilo fett mindre borde skjuta upp hjärt- och kärlsjukdomarna några år, åtminstone, väl?

Jag är rädd för att bli sjuk.

Jag är också rädd för att bli arbetslös.

Jag är rädd för att bli gammal.

Skyddsnäten är tunna i Sverige numer. Att inte ha hälsan och arbete, att vara utanför arbetslinjen, är att hamna i expresshiss till underklassen.

Det har hänt många medelklassare som trodde sig vara osårbara.

Främst händer det arbetarklassen som utslitna måste sluta jobba vid 55, vara oanställningsbara och tvingas leva på fattigpension och inte ens ha råd att se på OS eftersom Viasat och TV3 kostar för mycket.

Är det samhället vi vill ha?

■ ■ ■

Västvärldens vinnarideologi de senaste 35 åren har varit nyliberalismen. I Sverige har privatiseringen gått snabbare än i något annat västland sedan 1990. Det fanns poänger med det, betong-Sverige hade misslyckats med att skapa tillräckligt mycket individuell frihet inom den statliga trygghetsramen. Socialism ska frigöra människan.

Socialdemokraterna insåg det och släppte in luft, sedan tog högern över privatiseringsracet och därmed vann vi OECD-guld i grenen. Som lök på laxen sänkte Alliansen skatterna, a-kassan, ungdomslönerna och nu studiebidragen och här är vi i dag, i ett helt annat land. Ett land där inkomstklyftorna växer snabbast i västvärlden, ett land där andelen fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer fördubblats sedan 2006.

Det går inte att vrida tillbaka klockan.

Klart det går.

Men det är inte vad som behövs för att modernisera Sverige. Grunden finns, allt som krävs är visioner, mod och en vilja – politik är att vilja – att skruva ner högerkranarna som vreds vidöppna.

Privata skolor och privata vårdinrättningar kan fungera med starka kontrollorgan. Och höjda skatter med intelligent fördelningspolitik skulle enkelt förbättra livet för pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa.

Tekniskt är det enkelt. Det handlar bara om maktutövning.

Men nej, jag vet, medel- och överklassen vill inte stå för notan. Inte arbetarklassen heller. Där ligger problemet. Det saknas solidaritet. Framför allt saknas insikt om att solidaritet lönar sig, att notan är en investering som ger vinst.

Det visste vi i ett halvsekel, men nyliberalismens segertåg har hjärntvättat oss så till den milda grad att idédebatt inte ens förekommer i svensk politik (välsigne Centern som ändå försökte men helt missbedömde tidsandan).

■ ■ ■

Befrielsen finns. Den bor i våra hjärnpalats och i ledarnas mod. Tillvaron behöver inte vara att antingen jobba skiten ur oss och sakna fritid eller vara arbetslösa och sakna pengar till fritid. Det finns fördelning att göra där också. På andra sidan arbetslinjen finns fritidslinjen. Vilket samhälle vill vi ha? Vad är, egentligen, värt något? 

Att leva i ett land där vi medborgare inte är rädda att bli gamla, sjuka eller ens arbetslösa är värt något.

You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one.

John Lennon sa det.

Sverige var en gång en förebild för världen. Vi gick längst fram. Vi kan gå längst fram igen.

ARTIKELN HANDLAR OM