ÅSIKT

Modebloggare, H&M och du - alla tjänar på svettfabriker

1 av 2
Från den norska serien ”Sweatshop”. En norsk modebloggare visar att hon köpte ett plagg för 100 dollar.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag handlar ett par strumpor på H&M samma dag som klädjätten redovisar en vinst på 25 miljarder kronor för 2014. En fantastisk summa. Som svensk blir jag stolt över att detta lilla land är så duktigt på att sälja kläder och bidra till världsekonomin. 

I den norska webb-tv-serien ”Sweatshop – deadly fashion” skickas tre ungdomar till Kambodja för att jobba under slavliknande förhållanden i fabrikerna som tillverkar våra kläder. En av dem är den kända bloggaren Anniken Jørgensen.

Hon är som de flesta mode­bloggare med textreklam, mutor från klädföretag, oprob­lematiskt hyllande av konsumtion och trevliga bilder. Inför resan säger Anniken krasst att ”de åtminstone har ett jobb” och ”de är vana vid det”.

I Kambodja träffar hon sömmerskor som jobbar tolv timmar om dagen, varje dag, och tjänar en tusenlapp i månaden. Anniken förändras.

”Hon hade sytt samma söm i 14 år. Vad är det för jobb? Ingen ska behöva sitta och sy ihop två tygbitar, samma söm, i 14 år”, säger Anniken gråt­ande. I en annan scen berättar sömmerskan att hennes mamma svalt ihjäl. Då bryter Anniken ihop.

Anniken är modig som ställer upp i serien och delar med sig av sin naivitet för att belysa orättvisorna. ”Sweat­shop” är en lysande doku­såpa och socialt experiment, producerat av tidningen Aftenposten. Underhållning blir sällan viktigare.

De tre norska ungdomarna jobbar för 25 kronor dagen i svett­fabriker och blir djupt påverkade av att se hur polisen slår ner arbetare som demonstrerar för lönehöjningar. I en epilog träffar de företrädare för H&M i Norge som påpekar att de inte besökte någon av H&M:s underleverantörer. De erbjuder dem att besöka vilken H&M-fabrik som helst.

Dock håller H&M med om att lönerna måste gå upp, men de måste gå upp ”på rätt sätt”.

I ett uttalande säger företaget att tv-serien inte ger en rättvis skildring av klädjätten och att man har en handlingsplan för lönehöjningar och arbetarnas rättigheter.

Jag tror på H&M:s ord. Jag tror också att H&M:s närvaro i Kambodja skapar arbetstill­fällen och socioekonomisk utveckling i landet. Jag menar, jag måste ju tro det. Annars skulle jag inte kunna handla på H&M, det vore omoraliskt.

Men faktum kvarstår: ett plagg som kostar fem kronor att tillverka där kostar 500 kronor här. Faktum kvarstår: H&M tjänade 25 miljarder kronor 2014.

Vad skulle hända om före­taget dubblade lönerna för personalen i Kambodja? Skulle H&M förstöra den inhemska ekonomin? Skulle andra företag som utnyttjar billig arbetskraft bli purkna på H&M? Och främst: Skulle våra kläder bli en krona dyrare? Kanske fem kronor? Skulle det förstöra hela H&M:s vinnande lågpriskoncept?

Jag tror inte det. Men så är jag heller inte affärssnillet som gör 25 miljarder i vinst.

Jag handlar mina strumpor och intalar mig att H&M gynnar även Kambodja. Väldigt många svenskar handlar på H&M. Du också kanske?

Och Anniken fort­sätter sitt modebloggande som om inget hänt och tjänar pengar på den klädindustri som nyss fick henne att gråta.

Vi är människor.

ARTIKELN HANDLAR OM