ÅSIKT

Världen går under – och jag mår toppen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: SOFIA ERIKSSON/TT
LEDARE

Everybody wants to own the end of the world – alla vill äga världens undergång – inleder den amerikanske författaren Don DeLillo sin nya roman ”Zero K”.

En makalös mening, för bra för att börja med egentligen. ”Zero K” handlar om Ross Lockhart, affärsman i 60-årsåldern, som blivit miljardär på att analysera hur naturkatastrofer påverkar vinstmarginaler  och som satsat enorma summor på en kryonikanläggning som fryser ner döende människor i hopp om en mer avancerad medicinskteknologisk framtid. Lockhart tänker nu frysa sig själv i sällskap med sin sjuka fru trots att han är frisk. Vad är några levande år med tanke på evigheten? ”Zero K” är en filosofiskt avancerad fader- och sonberättelse om kapitalismen och undergången.

Det ironiska är att jag inte vet hur denna roman om Slutet slutar eftersom jag glömde den utomhus och ännu en vecka senare har den inte torkat.

Samtidigt: Man vet aldrig hur det slutar, vet man? Vad är slutet? Hur ser slutet ut? Blir det resistenta bakterier, miljöförstöring, ett sjukt finansiellt system eller nästa fascistiska maktövertagande? Man vet aldrig. Slutet är alltid modernt och nyskapande.

Samma midsommarafton som ”Zero K” låg dyngvåt på däcket kom den chockerande nyheten att Storbritannien tänker lämna EU och sedan dess har allt – allt – handlat om Slutet. Pundet föll, börserna kraschade och de enda som jublade var USA:s presidentkandidat Donald Trump och Rysslands despot Vladimir Putin och i Sverige SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Inte ens lämna-generalen Boris Johnson föreföll nöjd. Han hade nog hoppats att förlora valet, men behålla rasisterna precis som den nu episkt enfaldige premiärministern David Cameron – den blåa slips som utlyste Brexit-valet men fick känna hur hans experimenterande med högerpopulism exploderade rätt i nyllet. Det går inte att tämja fascismen, you twat, har du inget lärt av historien?

Dagen efter googlade de av populistiska politiker- och medier lurade britterna: ”Vad är EU?” Medborgarna föreföll enligt sökmotorn inte ha haft en aning om vad de röstat mot. De trodde kanske att det handlade om att slippa polska arbetare och bevara brittiska scones. Den som inget har, har inget att förlora. Eliten mot pöbeln, experter mot känslan, maktlystnad mot maktlöshet, polariseringen visade sig knivskarp.

Samtidigt i Sverige, på Dagens Nyheters ledarsida, kunde vi av Erik Helmerson läsa att de konservativa kränkta män som röstade för EU-utträde egentligen är mycket genomtänkta patrioter som förtjänar lika mycket respekt och kärlek som de unga progressiva som ville stanna i EU.

Det är kanske så undergången ser ut. När högerpopulismen skördar sin största seger i Europas moderna historia tycker framstående liberaler att det väsentliga är att stå benhårt i en självuppfattad neutralitetsposition och respektera såväl auktoritära som progressiva krafter.

På samma tema som Don DeLillo sjöng rockbandet REM i en klassisk indiehit om den moderna människan: ”It’s the end of the world as we know it – and I feel fine”. Det är världens undergång – och jag mår toppen. Frågan är hur länge.

ARTIKELN HANDLAR OM