ÅSIKT

Meningen med festandet

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vi firar midsommar i år igen. Sillen, snapsen, jordgubbarna. Midsommarstång, sång och dans. Vi håller oss till traditionerna. Festens ritual upprepas från år till år. Visst finns klara drag av nostalgi. Igenkännandet skapar den trygghet vi behöver i en tid av ständiga förändringar.

”Allt som är fast förflyktigas”, hävdade Karl Marx. Industrialismens genombrott, teknikomvandling och folkomflyttningar fick 1800-talets filosofer, sociologer och samhällsdebattörer att diskutera fenomen som nostalgi och människans längtan tillbaka.

På 1600- och 1700-talen beskrevs nostalgin som en sjukdom, en smärtsam känsla av separation som framför allt drabbade unga män i krig. Den medicinska vetenskapen klassade nostalgin som galenskap och sjukligt begär efter ett fast hem. Likväl erkändes den som en äkta känsla och förståelse skapades för nostalgikern.

Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver begreppets förändring i sin essäbok ”Nostalgia”. Nostalgin kommer alltmer att tolkas som ett socialt symptom. Med 1800-talets framstegstro och teknikoptimism ställs den i motsats till moderniteten. Nostalgi blev något förkastligt, ett tecken på svaghet, ”en oförmåga att vara modern”, skriver Johannisson.

Andra hälften av 1800-talet påminner mycket om vår egen tid. Samhället förändrades i grunden. Folkomflyttningarna var enorma, moderna kommunikationsmedel som järnväg och tidningar ökade nyhetsflödet och kortade avstånden mellan människor och kulturer. Nya livsmönster växte fram i städerna liksom nya värderingar. De stora politiska idérörelserna liberalismen, socialismen och konservatismen tar form.

”Förändring, förflyttning, förnyelse var det modernas emblem”, menar Johannisson. Samhällsomvandlingen krävde en ny sorts människa: den förändringsbenägna och förnuftiga, som håller känslorna i schack.

Nostalgin hamnar så i det konservativa lägret. Att längta hem var att längta till det icke-moderna, till en falsk dröm om ett bättre förr. Men, påpekar Johannisson, 1800-talet kan beskrivas som ett slags ”megaschizofreni: framstegsberusat och samtidigt fixerat vid tillbakablickande, hetsat av en ångestskapande plikt att bejaka det nya utan att känslomässigt hinna med”.

August Strindberg beskriver sitt möte med jättestaden Paris på 1890-talet. Å ena sidan rycks han med och inspireras av myllret, kakofonin av människor och kulturer, tempot. Å andra sidan känner han sig dödstrött, orkar inte ta till sig allt nytt utan blir apatisk. ”Ömsar jag hud? Håller jag på att bli en modern människa?” frågar han sig.

Många känner nog igen sig i denna tveeggade hållning. Dagligen läser vi om framstegen inom bioteknik och digitalisering. Fascinerande men också skrämmande. Globaliseringen knyter å ena sidan samman människor men å andra sidan söndrar den gemenskaper. Längtan efter identitet och tillhörighet tar sig olika uttryck – från nyandlighet till politisk extremism.

Karin Johannisson tar upp tre förhållningssätt till det krav på den rationella människan att inte längta hem som framkom i 1800-talets idédebatt:

1. Ett modernitetskritiskt som såg hemlängtan och nostalgin som ett bevis på att människan slitits loss från sin värdegrund.

2. Ett modernitetssolidariskt som kanaliserade längtan efter tillhörighet i nya ordnade former, exempelvis genom hembygdsrörelsen.

3. Ett anpassningsstrategiskt där individen lärde sig att skapa nya gemenskaper och nya hemhörigheter på nya platser.

Nutidsmänniskans kvarhållande vid sommarens riter – midsommar, kräftskiva och surströmmingsätande – är kanske just en dröm om det förflutna? En stunds avbrott från den moderna hetsen och en längtan efter det lättbegripliga samhället, nära naturen? Festen blir meningsskapande.

Folkrörelserna fungerade en gång som hem där den vilsna människan fann gemenskap och identitet mitt i den pågående, svårfångade samhällsomvandlingen. Så blev folkrörelsedemokratin en källa till både modernitet och trygghet.

Så vändes nostalgin till nyttig civilisationskritik.

Hemlängtan kräver sin liturgi för att inte spåra ur till unken konservatism.

ARTIKELN HANDLAR OM