ÅSIKT

Vem värnar minnet?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Våra liv ligger i minnena, säger ståuppkomikern Lasse Eriksson i en intervju i Dagens Nyheter. ”Folk blir utbrända för att de inte minns något. Alla ska ju gå så jäkla fort”, fortsätter han. Eriksson mäter tempots ökningstakt i ”nostalgi-intervall”, det vill säga hur lång tid det tar innan vi börjar känna vemod över våra minnen. Vi blir vemodigare allt snabbare i dag.

”Fortsätter vi i den takten kommer vi år 2010 att sitta på våra arbetsplatser under eftermiddagarna och säga:

– Kommer du ihåg kaffet vi drack i morse?

– Mmmm, då jädrar var det gott kaffe.

– Jo, men det var väl när Lindström var vd?”, säger Eriksson.

Jag blir sugen på att läsa hans bok ”Jag har kokat tvåhundratusen potatisar – men kan inte erinra mig en enda av dessa”. Ofta är det clownens öga, den allvarliga komikerns, som ser sånt som vi andra missar, vardagens storhet exempelvis. Och vikten av att minnas.

I de hypersnabba kommunikationernas tidevarv har minnesförlusten blivit ideologi. Den omställningsbara människan måste lära sig att glömma. Minnet blir en försvårande omständighet för flexibiliteten.

Vem sköter minnet? frågar Anders Ehnmark i ”Krigsvinter – dagbok från skogen” (Atlas). En gång var det staten och kyrkan, på 1800-talet var det historiker och poeter som skapade ett nationens minne, visserligen tvetydigt, och arbetarrörelsen kom med sitt motminne. Det är alltid någon som arbetar med minnet, också när det kommer bort.

”I dag är det kanske medierna. Det är i så fall ett mycket kort minne. Informationssamhället har ett starkt närminne men nästan inget fjärrminne. Det betyder att det vet mycket men förstår lite”, skriver Ehnmark.

Minnesförlusten ger handlingsfrihet. Så kan kriget mot terrorismen pågå med sina ständiga kränkningar av mänskliga rättigheter och utraderande av grundläggande demokratiska principer. Vi måste glömma det som varit och det vi en gång trodde på för nu är världen ”ny”.

Ehnmark skärskådar talet om att allt är så nytt efter 11 september. ”Det är ett oskyldigt ord, ’ny’, men med stor förmåga att sätta minne och moral ur spel, och på så sätt göra åhörarna flata. Glöm vad ni har lärt er, säger det, tiderna är så nya att ert gamla tänkande inte duger. Ni måste tänka om.”

Den mediala nyhetsfixeringen går tyvärr hand i hand med denna maktens ”ny-retorik”. Journalistiken och politiken bidrar båda alltför ofta till obegripliggörandet. ”Om allt är nytt förstår man ju ingenting”, som Ehnmark konstaterar.

Minnet är meningsbildande och har både en politisk och en existentiell betydelse.

Arbetarrörelsens folkbildningsideal var en gång ett slags minnets väktare. Drömmen om ett annat samhälle växte ur minnet av det som varit. Minnet blev radikalt. Det födde längtan, inte saknad eller nostalgiskt bakåtsträveri.

Verklig vänskap växer ur minnets berättelser. I delandet av varandras historia föds den tillit som skapar framtid. Genom att bli indragen i det långa minnet kommer jag inte undan ansvaret för min medmänniska. Den som älskar måste också minnas.

Historielösheten hotar humanismen, kärleken till nästan.

Helle Klein

ARTIKELN HANDLAR OM