ÅSIKT

Varför ska man välja uppgiven- hetens väg?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

På söndag gäller det: JA eller NEJ till euron? I den mediala debatten är tonläget uppskruvat. Jag har sagt det förut: folkomröstningar främjar inte den parlamentariska demokratin. Partikamrater sliter varandra i stycken och förvirrade medborgare undrar varför vi alls har politiska partier om de inte kan ta ansvar i viktiga samhällsfrågor.

Efter den 14 september är det många sår som måste läkas.

Till det goda med folkomröstningar hör dock uppsvinget för politisk folkbildning. Jag var på Tensta marknad i helgen och såg hur kvinnor och män från alla världens hörn flockades kring utrikesminister Anna Lindh och s-kvinnors Nalin Pekgul.

– Om folk bara röstar blir stödet för Europaprojektet stort i de här områdena, hävdade Pekgul.

Anna Lindh talade nyligen för stora folkmassor i det mångkulturella Möllevången i Malmö, liksom i Palestinska föreningen i samma stad. De enda kritikerna var några svenskfödda SSU:are.

Till det positiva hör också att majoriteten debattörer, från både ja- och nej-sidan, numera talar väl om EU. Det är i och för sig märkligt att höra miljöpartister och vänsterpartister tala om att ett nej till euron skulle vara det bästa för EU. Dessa partier har fortfarande krav på utträde ur unionen i sina partiprogram, något de gör allt för att tona ned.

Nej-sidan har ett kluvet förhållande till EU-tanken. Socialdemokraten Maj Britt Theorins broschyr ”EMU en kvinnofälla” är ett tydligt exempel. Jag har ofta stått på samma barrikader som Theorin – i fredsfrågan, mot kärnkraften, mot vapenexporten, i kvinnofrågor med mera. Jag läser därför hennes broschyr med extra intresse.

“När jag började i riksdagen var vi 14 procent kvinnor. Nu är det 47 procent? det har varit en framgångsrik kamp under 30 år”, skriver Theorin och lägger till att hon inte vill se dessa framsteg för kvinnorna förlorade och därför röstar nej till EMU.

Sen radar hon upp olika jämförelser mellan Sverige och EU-länderna, där Sverige har bättre utbyggd barn- och äldreomsorg, högre förvärvsfrekvens bland kvinnor, ett jämlikare parlament och så vidare.

Varför ska kampen för jämställdhet stanna vid nationsgränsen, tänker jag? Med samma sorts resonemang borde Maj Britt Theorin och hennes medsystrar för 30 år sedan valt att stanna utanför Sveriges riksdag – den var ju i högsta grad patriarkal, liksom det socialdemokratiska partiet på den tiden. Den gången valde de som tur var kampens strategi i stället för uppgivenhetens.

På broschyrens baksida nämner Theorin allt som hon som ordförande för Europaparlamentets jämställdhetsutskott medverkat till: höjda straff för trafficking, genomförandet av EU:s nya femårsprogram för jämställdhet, uppdatering av EU:s 25 år gamla direktiv för likabehandling i arbetslivet, att EU avsätter resurser till Afghanistans kvinnor med mera.

Det går alltså att påverka inom EU, inte märkligt då att europeisk vänster önskar att Sverige säger ja på söndag.

Theorin är kanske trött efter 30 års kamp? Det är förståeligt. Desto bättre att en ny generation kvinnor som Anna Lindh och Nalin Pekgul kan ta vid och föra kampen i globaliseringens tid.

ARTIKELN HANDLAR OM