ÅSIKT

Panikslagna politiker skapar inte demokrati

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Politikens medialisering tar sig alltmer drastiska uttryck. Regeringens svängning i frågan om EU:s östutvidgning är det senaste i raden av exempel. Det som nyligen inte var ett problem har plötsligt kommit att bli ett stort hot mot den svenska välfärden.

Slarviga liberala redaktörer skyller på fackföreningsrörelsen och menar att statsminister Göran Persson nu underdånigt vikit sig för LO.

Det har han inte alls.

LO har sagt nej till övergångsregler. Däremot har fackföreningsrörelsen betonat vikten av ordning och reda på arbetsmarknaden. Fokus har gällt svenska arbetsgivare, inte

polska arbetare. Det hade varit en välgärning om regeringen i god tid hade lyssnat på fackföreningsrörelsens oro över lönedumpning och cyniska företagares utnyttjande av fattiga människor från det forna Östeuropa.

I stället har regeringen följt opinioner. Nu, fem i tolv, väljer Persson panikens väg med en diskriminerande politik som sannerligen rimmar illa med alla tidigare lovtal om EU-

utvidgningen.

Politikerna tycks numera föredra mediala utspel framför samtal med medborgarna om stora och svåra frågor. Östutvidgningen blev slagordsmässigt gångbart när den kritiska EU-opinionen skulle vinnas för det europeiska projektet. Den som dristade sig till att peka på att det trots allt kunde bli en del problem klubbades ner som bakåtsträvare.

Likadant var det med stabilitetspakten och EMU. Aftonbladets ledarsida, som är en pålitlig EU-vän, försökte på tidigt stadium få regeringen att ta LO-medlemmarnas oro för konjunkturpolitikens framtid på allvar. Regeringen trodde uppenbarligen att oron skulle gå över. När valkampanjen väl kom i gång skulle ja-anhängarna strömma till. Det svidande valnederlaget för ja-sidan visade att de mediala strategierna inte vinner i längden.

Istället för att seriöst samtala med medborgarna om den gemensamma valutan där exempelvis en kritisk diskussion om stabilitetspaktens felkonstruktion kunde ha ingått valde man de stora orden om fred och frihet. Likt "Bagdad-Bob" (den irakiske informationsministern under kriget) hördes Bosse Ringholm gång på gång förklara att det inte fanns några som helst problem med pakten. Trots att den bildligt talat sköts sönder av Frankrike och Tyskland i bakgrunden.

Och hur var det med den viktiga konstitutionen? Kontroversiella skrivningar om försvarsgarantier och solidaritetsklausuler på det säkerhetspolitiska området höll snabbt på att bli svensk politik. Den offentliga debatten kom mycket sent. Som tur var lyckades aldrig Italien att driva den speedade processen i hamn. Det finns ännu tid att diskutera vilket EU vi vill ha.

Måtte regeringen välja det medborgerliga samtalet framför mediala kampanjer den här gången.

Risken är annars stor att själva idén med partipolitik håller på att självdö. Om inte partierna vågar diskutera också svårigheter med väljarna, om inte partierna vågar vara tydliga i komplexa och kontroversiella frågor, ja vad ska vi då ha dem till?

Demokratin är för viktig för att hanteras av politiker med panik inför vikande opinionssiffror.

Helle Klein

ARTIKELN HANDLAR OM