ÅSIKT

Sharon i guldläge efter sitt nederlag

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Israels premiärminister Ariel Sharon fick inte stöd bland sina partikamrater för

reträttplanen för Gaza. Nästan 60 procent av likuds medlemmar sa nej i helgens omröstning. Sharon har beklagat resultatet och ska rådgöra med sin regering om hur han ska gå vidare. Arbetarpartiets ledare Shimon

Peres kräver nyval.

Valnederlaget har i medierna beskrivits som förödmjukande för Sharon. Är det inte snarare så att Sharon har hamnat i ett guld-

läge?

Plötsligt framstår den forne generalen, känd från det förödande Libanonkriget, som en fredsduva. Den man som för tjugo år sedan betraktades av den israeliska allmänheten och av omvärlden som en extremist blir nu ”mainstream”.

Vid ett nyval skulle han kunna kliva fram som mittenpolitikern som kan samla landets medborgare. Arbetarpartiet, som inte tycks ha mycket mer än strävan efter makt på sin dagordning, skulle då kunna samarbeta med Sharon och hävda att partiet hjälper till att hålla extremisterna på mattan.

Så förskjuts opinionsläget åt höger – åt

Storisraelpolitiken. Sharons plan för Gaza och Västbanken betraktas som en fredsplan, ja till och med som det enda alternativet. USA:s president Bush pratar nu mer om Sharon-

planen än om sin egen Vägkarta för fred.

Alla som följt Mellanösternkonflikten vet dock att Sharon inte alls är någon fredsvän. Hans plan leder inte till en rättvis fred med palestinierna, inte till en tvåstatslösning med erkända gränser från 1967. Varje dag visar Sharon vad han vill med den mur som nu byggs i rasande fart på Västbanken. Varje dag river israeliska bulldozrar palestinska hus. Varje dag tvingas palestinier stå i timmar vid avspärrningar för att komma till och från sina arbeten. Varje dag får palestinierna veta att de är mindre värda och helst skulle försvinna helt från området.

Sharons plan är ett byggande av ett

bantustan-Palestina. Vid en blick på kartan är det otvetydigt så. Muren och de nya israeliska motorvägarna skär rakt igenom palestinskt land och binder samman bosättningarna. Kvar blir små öar av palestinska områden, knappast en självständig stat med utvecklingsmöjlig-heter.

Allt detta händer nu, och omvärlden låter det ske.

– USA kommer att vara helt upptaget med presidentval och Sharon får fria händer. Den enda aktör som skulle kunna göra något nu är EU, sa palestiniernas president Yassir Arafat när jag träffade honom i hans sönderskjutna palats i Ramallah för några veckor sedan.

EU skulle kunna börja med att se till att frihandelsavtalet med Israel inte stöttade de illegala israeliska bosättningarna. Det gällande avtalet ger Israel förmånen att exportera sina produkter till EU med låga tullsatser. Villkoret är att Israel respekterar mänskliga rättigheter och demokratiska principer samt att produkter från de ockuperade områdena inte inkluderas.

Allt detta bryter Israel mot.

När ska EU reagera? När ska den svenska regeringen driva på unionen för en Mellan-

östernpolitik som verkar i handling, inte bara ord?

Helle Klein

ARTIKELN HANDLAR OM