ÅSIKT

Musiken finner sig inte i några murar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag lyssnar på musiken till Roman Polanskis film Pianisten. Scenen med den judiske pianisten Wladislaw Szpilman som spelar av sig sin ångest, sin sorg men också sin vilja till liv och motstånd inför den tyske nazist-officeren i Warszawas ghetto under kriget kommer framför mig. Den är oerhört gripande.

”Pianisten är ett vittnesbörd om musikens makt, viljan att leva och modet att stå emot ondskan”, har regissören Polanski förklarat.

Nyligen hölls en unik konsert i Ramallah på Västbanken. Det var den palestinska ungdomsorkesterns första framträdande. Den judiske världsdirigenten Daniel Barenboim ledde de unga musikerna.

I augusti förra året bildade Barenboim och författaren Edvard Said en fond för främjandet av musikutbildning på Västbanken. Tillsammans med Palestinian National Conservatory satte de igång projektet. Fem musiklärare från Berlin bosatte sig i Ramallah och övade stråkinstrument med ungdomarna.

När jag besökte kulturcentret Dar al-Nadwa i Betlehem i påskas berättade de stolt för mig att nationalkonservatoriet hyr deras lokaler för orkesterövningar.

På en vägg satt en affisch som föreställde två fotografier, dels en ung kille som kastar sten mot israeliska soldater, dels en man som spelar violin. Den unge stenkastaren är nu en framstående palestinsk violinist som då och då håller konserter i den vackra hörsalen i kulturcentret.

”Jag slåss mot två saker: mot högt oväsen, men också mot tystnaden”, förklarar dirigent Barenboim för den israeliska tidningen Haazretz.

Han befinner sig sedan en tid i Israel för att genomföra sitt musikaliska projekt med den palestinska ungdomsorkestern och för att motta det ansedda Wolf-priset i knesset.

Enligt tidningsrapporterna lyckades Barenboim reta upp Sharonregeringen när han höll sitt tacktal i knesset.

– Nu har tiden kommit för oss att se våra grannar som jämlikar och avsluta konflikten med dem i vetskap om att detta inte går att göra på militär väg, deklarerade Barenboim bland annat och kritiserade den israeliska ockupationspolitiken.

Barenboim är musiker, men för honom är musiken ett politiskt projekt. Musiken spränger gränser. Den vägrar finna sig i murar och vägspärrar.

– Vi har redan en klagomur här i landet men nu byggs en ny mur där klagan kommer att ske på båda sidor. Jag har ingen möjlighet att riva muren, inte ens om jag hade 300 musiker som spelade högt, men jag ska se till att musik och kultur sipprar igenom varje spricka av muren, säger Barenboim inför konsertpubliken i Ramallah och lyfter taktpinnen.

Pianisten Szpilman i Polanskis film blir plötsligt en människa inför den nazistiske officerens ögon när han lyssnar till Szpilmans pianospel.

– Musiken tillåter dig att visa ditt innersta. Med musik kan du inte stänga in dig, varken i dig själv eller i ditt land, menar Daniel Barenboim.

Ur min cd-spelare strömmar de vemodiga tonerna ur Chopins Mazurka i a-moll. Det är en live-upptagning från Warszawa 1948. Konsertpianisten är Wladislaw Szpilman. Han hade överlevt förintelsen. Med musikens hjälp upprätthöll han sin värdighet genom krigets vansinne.

Bilden av palestiniern som fanatisk terrorist krackelerar till tonerna av Beethoven en dag i maj 2004 i Ramallah på Västbanken.

Helle Klein