Aftonbladet
Dagens namn: Ursula, Yrsa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

IMF fyller 60 år – fattigdomen består

   I samband med FN-mötet nyligen deklarerade Frankrikes president Chirac och Brasiliens president Lula att det behövs en global skatt för att bekämpa världsfattigdomen. Förutom en skatt på de finansiella transaktionerna vill Chirac och Lula att vapenhandeln, de största internationella företagen samt miljöutsläppen beskattas. (Le Monde 21/9)

Chirac och Lula har rätt. Om FN:s millenniemål att halvera fattigdomen ska uppnås, är det nödvändigt att få ordning på den globala ekonomin.

De två institutioner som var tänkta att klara detta, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, fyller 60 år. Vid femtioårsjubileet utropade folkrörelser, kyrkor och miljörörelser ”Nu räcker det!”.

”Nu har det gått ytterligare tio år och på sextioårsdagen måste frågan ställas: Kan Världsbanken och Internationella valutafonden reformeras? Eller måste de läggas ner så att något nytt och bättre kan födas: institutioner som förstår vad en global ekonomi kräver”, skriver ekonomen Kenneth Hermele i boken ”Världens oordning – 60 år med Världsbanken och IMF” (Atlas).

 

Boken är en intressant genomgång av Bretton Wood-systemets uppgång och fall. På Världsbankens huvudkontor i Washington finns parollen ”Vår dröm är en värld utan fattigdom”. På andra sidan gatan ligger Internationella valutafonden, IMF, där uppdraget är ”att bidra till tillväxt och hög sysselsättning samt att stödja länder som fått betalningsproblem”.

Trots de stolta parollerna är det just dessa institutioner som blivit symboler för globaliseringens avarter – ökad fattigdom, social misär och miljöförstöring. Minns de väldiga demonstrationerna för några år sedan. Globaliseringskritiken växte i styrka. Beslutsfattare och direktörer var tvungna att ta upp rättvisefrågorna på dagordningen. Attac-rörelsen samlade medlemmar i alla åldrar.

Efter 11 september blev det tyst. I stället drog kriget mot terrorismen i gång. Bushs världsbild, där kampen gäller Ondskan, behärskar den mediala och politiska dagordningen. Som om terrorism kan bekämpas utan att dess grogrund – fattigdom och brist på demokrati – bekämpas.

 

Därför var det befriande att Chirac och Lula plötsligt tog upp frågan om den globala ekonomin. Spekulationsekonomin äventyrar hela samhällen och på sikt både världsfreden och jordens klimat.

Tyvärr blev Världsbanken och IMF och senare även världshandelsorganisationen WTO missionärer för en bestämd ekonomisk politik – den nyliberala. Alla skulle tvingas att göra samma sak. Mantrat hette: avreglering, privatisering och exportorientering. Reagan regerade i USA, Thatcher i Storbritannien och Kohl i Tyskland. Här hemma kom Carl Bildt till makten med ”den enda vägens” politik.

Resultatet blev förödande.

 

Behovet av stabilitet och utveckling har dock inte minskat. Är det inte dags att IMF och Värdsbanken återgår till ursprungstanken? Hermele anknyter till Ingvar Carlssons tanke att FN inrättar ett ekonomiskt säkerhetsråd. En skatt på valutahandeln – Tobinskatten – är också ett sätt att minska spekulationsekonomin. Hermele pekar dessutom på att det behövs en klimatskatt som kan förhindra växthuseffekten.

LO-ekonomen Lena Westerlund gav nyligen ut rapporten ”Gränslös ekonomi” där liknande tankar framförs. Det inger hopp. Nu väntar vi på att den svenska regeringen ska uttrycka sin tro på att en annan värld är möjlig.

Helle Klein
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet