ÅSIKT

Monas väg fylld av – möjligheter

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Marit Bergman sjunger sin melankoliska pop. En svartklädd Mona Sahlin stiger upp på scenen i Tantolunden. Mörka regntunga moln tornar upp sig på himlen. Det verkar inte alltför lustigt i socialdemokratin 2010. Kanske är det opinionsundersökningarna? Eller är det rent av känslan av att det är på allvar nu?

Det är fem veckor kvar till valet och Mona Sahlin väljer att tala ideologi. Det gör hon rätt i. Som svar på den allt mer pompösa statsministern som tror sig stå för något slags allmänintresse behöver de rödgröna och kanske främst socialdemokratin visa att ideologi, människosyn och värderingar spelar roll.

För det är som Thomas Bodström sa i sin eldiga appell strax innan Sahlin äntrade talarstolen: Solidaritet ska inte finnas på en affisch av taktiska skäl.

Sahlin talar ideologiskt om ett Sverige som blivit världens modernaste land tack vare jämlikheten. Solidaritet och jämlikhet är modernt. Hon sätter den svenska välfärdsmodellen mot Moderaternas skattesänkningar.

”Sänkta skatter är Moderaternas viktigaste prioritering. De ser inget viktigare. Inte ungdomsarbetslösheten, inte utslagningen av sjuka, inte de växande barngrupperna, och inte de allt större klyftorna mellan människorna”, säger Sahlin.

Vilket Sverige vill vi ha? frågar hon och pekar på en sjukvårdspolitik som leder till att rika kan köpa sig före i kön, till en arbetsmarknadspolitik som ställt hundratusentals utanför a-kassan och skapat den högsta ungdomsarbetslösheten i Europa och en sjukförsäkringspolitik som försatt sjuka i misär och otrygghet.

”Ingen blir friskare av att bli fattigare”, säger Sahlin och får applåder.

Hon varnar för att vi håller på att få ett kallare Sverige. Vill du dit? frågar hon retoriskt och pekar på att valet är vårt. Det går att skapa ett annat Sverige – ”möjligheternas land”, som det numera kallas i partiretoriken.

Det är ett traditionellt valtal. Alla ska med. Barnfamiljerna ska befrias från den kristdemokratiska familjepolitiken och Sahlin lovar att ”bryta nedskärningstrenden i förskolan”. Arbetslösheten ska bekämpas och inte minst de unga ska få jobb och bostad. Pensionärerna ska slippa den orättvisa straffskatten, ja Sahlin lovar till och med att helt avskaffa pensionärsskatten redan under kommande mandatperiod.

Möjligheternas land är varmt, jämlikt och solidariskt. Men det verkar inte ha mycket av kultur eller miljöambitioner att döma av talet. Och dess gränser verkar rätt slutna. Att Fredrik Reinfeldt, vars parti aldrig gjort sig känt för att stå för någon internationalism, inte nämner världen i sitt sommartal förvånar inte. Men att Sahlin inte viker en sekund åt den internationella solidariteten är faktiskt märkligt.

Hon har på senare tid besökt både Kurdistan och Afghanistan. Finns det inget att berätta från dessa resor? Väljarna väntar fortfarande besked om de svenska truppernas vara eller icke vara i Afghanistan. De senaste veckorna har dessutom en biståndsdebatt rasat i medierna. Här står de rödgröna verkligen för ett alternativ till den Moderatledda nedmonteringen av svenskt bistånd.

I ett annars så ideologiskt bra tal borde omvärlden ha kunnat rymmas.

”Regeringens väg leder inte till möjligheternas land”, säger Sahlin och konstaterar att ”vi vet hur vi ska göra och vi kan inte vänta”.

Problemet är att väljarna väl inte riktigt har uppfattat detta ännu. Antalet osäkra är många.

Nu gäller det. Fem veckor kvar att mobilisera väljarna till att rösta för ett Sverige på jämlikhetens och solidaritetens grund.

Efter Sahlins tal spricker molntäcket upp och solen kommer fram.

ARTIKELN HANDLAR OM