ÅSIKT

Osäkerheten från 20-talet känns igen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Någon tycker säkert att det låter knasigt, men några drygt 80-åriga protokollsböcker är något av det mest spännande jag läst på länge. Det handlar om anteckningar från gemensamma möten mellan Gruvarbetareförbundets avdelning 32 och Sörviks lokala samorganisation under första halvan av 1920-talet.

De handskrivna böckerna har legat undanstuvade i en kartong på Folkets hus. Försvunna, som så mycket i det kulturarv som är folkrörelsernas. Nu har de alltså hittats och kan berätta sin historia.

I början av 1920-talet pågick en konflikt i Lekombergs gruva, en parallell till Stripakonflikten några mil söderut. En dramatisk tid i det svenska samhället, fylld av förhoppningar och motsättningar. Demokratin hade erövrats och kriget avslutats. Samtidigt pressades de anställda, inte minst i Bergslagens gruvor, av arbetslöshet och sänkta löner.

Protokollsböckerna berättar om vardagen, och det är bilder som känns märkligt bekanta. Ett återkommande problem är medlemmar som inte sköter sig. Fylleri och bråk, gissar jag. Ingen lägger några fingrar emellan. Den vanartige kallades till möte och får svara för sig inför arbetskamraterna. Dessutom beklagar sig mötesdeltagarna över de lokala medierna och diskuterar vem som förtalat facket. En misstänkt försäkrar att han aldrig sprungit med skvaller till tidningen.

Arbetarrörelsens svårigheter i umgänget med journalister är av gammalt datum.

En osäkerhet från vår egen tid går också igen. Detta är tiden före den svenska modellen, lagen om kollektivavtal och långt före Saltsjöbadsavtalet. Ingen vet riktigt hur facklig kamp går till.

Syndikalisterna förespråkade ett fackligt register för att hålla kontroll på vilka som arbetade i gruvan. Arbetarna i gruvorna runt Sörvik försöker använda registret, men rapporterna till mötet avslöjar att det var svårt att hålla oorganiserade borta.

Dessutom försattes vissa arbetsuppgifter i blockad, till exempel potatisupptagningen. Inte heller detta visade sig alldeles enkelt. Arbetarnas hustrur tycks nämligen ha varit bara alltför villiga strejkbrytare, något som protokollen bittert beklagar. Facken tvingades pröva sig fram och misslyckades ofta.

Precis som i dag. För liksom 1920-talet innebar nya förutsättningar för det fackliga arbetet gäller det också 2000-talet.

Ett växande antal osäkra anställningar, den senaste statistiken talar om 700 000, branscher som bara delvis täcks av kollektivavtal, importerad låglönearbetskraft och en regering som medvetet försöker pressa fram nya låglönejobb.

Tillsammans hotar detta den svenska modellen.

Vad upprörda centerpartister, borgerliga ledarskribenter och ideologer på Svenskt Näringsliv inte vill se är att många av den senaste tidens konflikter är en reaktion mot just detta. Blockader mot arbetsgivare som vägrar sluta kollektivavtalen är en följd av dagens arbetsliv.

Att sedan dagens fackliga organisationer, precis som gruvarbetarna i Lekomberg, kommer att tvingas utveckla och förändra sina kampmetoder är en annan sak.

Ingvar Persson

ARTIKELN HANDLAR OM