ÅSIKT

Direktörerna är en kravmaskin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Det är knappt tre år sedan. Jag satt och pratade med en av fackets toppförhandlare, och samtalet handlade förstås om den kommande jätteavtalsrörelsen.

–?Just nu skulle vi väl egentligen kunna skriva hur långa avtal som helst, sa han.

Så säger knappast en facklig ledare utåt. Långa avtal, fasta spelregler och fredsplikt brukar vara ett arbetsgivarintresse, ett slags försäkring för framtiden. Fackets grundinställning är oftast den motsatta, i alla fall tills förhandlingsspelet kommit i gång.

Förutsättningarna för avtalsrörelsen 2007 var dock lite speciella. Konjunkturen var på topp, lönsamheten i näringslivet fantastisk och ekonomin under kontroll. Den nya regeringens attack mot de fackliga organisationerna och deras a-kassor hade inte ännu fått fullt genomslag.

Dessutom fungerade – om än med vissa svårigheter – den fackliga samordningen, både mellan industrins fackliga organisationer och inom LO.

Fackföreningsmannen tyckte kort sagt att han satt med utmärkta kort.

Just nu förbereds nästa års avtalsrörelse. Innan årsskiftet ska parterna ha utväxlat formella bud. I god tid innan dess måste parterna ha svar på frågor om samordning, löneutrymme och fördelning.

Efter årsskiftet startar sedan förhandlingarna, och redan den 1 mars ska industrins parter vara överens. Om inte kallas medlare, eller opartiska ordföranden som de heter i industriavtalet, in. Det vill förhandlarna undvika om de kan.

Sedan följer andra avtalsområden. Trots de senaste dagarnas diskussion lär det också nu bli så att industrin i praktiken avgör hur stort löneutrymmet är.

Formerna känns igen, men i övrigt är det inte mycket som är sig likt från för tre år sedan. Fackens organisatoriska styrka har fått mycket stryk under Anders Borgs och Sven Otto Littorins politiska regim. Slår prognoserna in kommer avtalsrörelsen att bedrivas mot en fond av tvåsiffriga arbetslöshetstal, och några rekordvinster finns inte längre.

Dessutom visade Svenskt Näringsliv ett närmast demonstrativt ointresse för samförstånd när organisationen lämnade förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.

I stället lanserade arbetsgivarna i slutet på maj idén om ett centralt lönestopp. I sak är det knappast nytt. Näringslivets organisationer har länge velat se en lokal lönebildning där så lite som möjligt ska avtalas centralt. Det gäller både lönepåslag och individuella garantier.

Lågkonjunkturen är bara det senaste argumentet.

När direktörerna talar om en reflexmässig facklig ”kravmaskin” slår det med andra ord tillbaka mot dem själva.

Nästa års avtalsrörelse blir antagligen besvärlig. Men som vanligt är det knappast frågor om kronor och ören som skapar de svåra hindren. De uppstår i stället där det finns konflikter om fördelning, och därmed makt.

I det avseendet är förutsättningarna för förhandlingar mellan fack och arbetsgivare trots allt sig lika.

ARTIKELN HANDLAR OM