ÅSIKT

Vårt beroende av kärnkraft gör Sverige sårbart

Aktivisten Isadora Wronski befanns sig inne på Ringhals-området i 27 timmar utan att bli upptäckt.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I förrgår lät kärnkraftsindustrins ­reaktioner på Greenpeace ”stress­test” nästan som om aktivisterna gjort företagen en tjänst. Syftet med säkerhetsarrangemangen uppfylldes, försäkrade Ringhals vd Eva Halldén.

Polisen hade larmats, och infunnit sig snabbt. Säkerheten hade aldrig varit hotad.

I går – när Aftonbladet kunde berätta att flera Greenpeaceaktivister ännu ­efter mer än ett dygn fanns kvar på kärnkraftverken – var den godmodiga tonen som bortblåst.

Gösta Larsson, kommunikationschef på Ringhals, förklarade att situationen inte var så ”kul” för de anställda.

”Men det bryr de sig väl inte om”, sa Larsson surt om aktivisterna.

Det hade varit bättre om kommunikationschefen berättat hur säkerheten skulle förbättras. Det är i alla fall den fråga en irriterad miljöminister Lena Ek ville ha svar på när hon träffade före­trädare för kärnkraftsindustrin.

Det ingår i Eks jobb att ställa krav på kärnkraftsindustrins säkerhet, och det handlar inte bara om risken för attentat. De senaste åren har rapporter om brister i rutiner, säkerhetskultur och utrustning avlöst varandra.

Samtidigt talar regeringen med dubbla tungor, och det avslöjar det stora problemet med Sveriges beroende av kärnkraft.

Så sent som i februari var det Eks ­kollega Anna-Karin Hatt som var irriterad på kärnkraftsbolagen. Hatts ilska ­berodde dock inte på riskerna, utan på att bolagen levererade för lite ström. Reaktorerna stod helt enkelt stilla, av säkerhetsskäl.

Så länge varje stopp i ett kärnkraftverk höjer elpriserna och sänker företagens vinster finns alltid risken att ­säkerheten blir en fråga om avvägningar och kompromisser. I en verksamhet som kärnkraften kan resultatet bli riktigt förödande.

Det finns bara ett sätt att komma ifrån ­dilemmat. Att bryta beroendet av kärnkraft.