ÅSIKT

Nostalgi är längtan till en svunnen framtidstro

Foto: BJÖRN LINDAHL
Wanja Lundby-Wedin i Högdalen, där hon växte upp.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I fredags avslutades Classic Car Week i Rättvik. Under en vecka förvandlade tusentals bilentusiaster den lilla orten vid Siljan till ett slags verklighetens ”Sista natten med gänget”. Blänkande Cadillacs och Chryslers, anspråks-lösa europeiska bilar i toppskick. Veteranhusvagnar och rock’n’roll.

Bilentusiasterna i Rättvik har nog inte funderat på att en artikel av dramatikern America Vera-Zavala gjort just nostalgibegreppet till ett av den politiska debattens hetaste. Jag, som genom åren har ägnat spaltmeter åt vår fallenhet för nostalgi, är däremot fascinerad.

Lite motvilligt erkänner jag att det kan spela in att jag en gång utnämndes till landets ledande nostalgiker av Urban Bäckström, dåvarande chef på Svenskt Näringsliv. Få förolämpningar har gjort mig stoltare.

Vera-Zavalas familj kom till Sverige som politiska flyktingar 1979. Händelsevis den tid då klyftorna mellan rika och fattiga var som allra minst.

Hon möttes av ett slags drömsamhälle med full sysselsättning, fungerande välfärd och offentlig utbildning för alla barn. Folkhemmet, kort sagt.

Sedan dess har det mesta gått utför. Det är Vera-Zavalas tes. I stället för en jämlik oas har Sverige blivit ett land av rut-subventionerade hembiträden, ångestfyllda val av skola och skrytsam rikedom.

Jag förmodar att tiggaren utanför konsumbutiken i Rättvik kan ses som det slutgiltiga tecknet på välfärdssamhällets kollaps.

Det har, bland annat på den här ledarsidan, påpekats att Sverige visst inte var något drömsamhälle på 1970-talet.

Arbetsförhållandena var ofta usla, det krävdes en kontakt på banken för att få ett lån och det var först 1979 som homosexualitet ströks från listan för sjukdomar.

Sverige var inskränkt, ofritt och självgott. Ungefär så.

Det är förstås sant. Men det lämnar oss med frågan, varför drar gamla bilar tusentals människor till Rättvik? Varför översvämmas landet av loppmarknader och varför är det så många som trots allt känner att något gått förlorat?

För att vi längtar efter det inskränkta, ofria och självgoda?

LO:s dåvarande ordförande Wanja Lundby-Wedin gav faktiskt ett bättre svar när jag för några år sedan pratade med henne i den stockholmsförort där hon växt upp på 1960-talet.

”Jag tror man såg att det växte för vanligt folk”, sa LO-ordföranden när jag bad henne förklara varför så många trots alla framsteg ändå blickar

bakåt.

Det växte. Utvecklingen gick framåt, och den skulle fortsätta att gå framåt. Nostalgi, inte till en svunnen tid men till en svunnen framtidstro. Inte till något statiskt, utan tvärtom till en tro på utvecklingen, politiken och jämlikheten.

Jag undrar om det inte är precis så det ligger till. Och kanske är det därför nostalgin har ett sådant grepp om oss.

För att den skänker framtidstro.