ÅSIKT

Löfvens trovärdighet prövas i Pajalagruvan

Foto: AFP
Stefan Löfven
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 21 januari 2013 gick Stefan Löfven runt i ett snöigt Tornedalen och kände lukten av pengar. Det är i alla fall så hans besök vid i Kaunisvaaragruvan i Pajala har gått till historien.

Knappt fyra månader tidigare hade ­Stefan Löfven utsetts – i det här ­samman­hanget är det rätt ord – till ­ordförande i det Socialdemokratiska ­partiet. Uppgiften var med andra ord ­given, att ta över statsministerposten ­efter valet 2014. Besöket i Tornedalen handlade om just det.

”Det är här det händer”, sa Löfven till Norrländska Socialdemo­kraten.

Pajala var ”hett”

Nu var Löfven inte ­ensam om att ­imponeras av utvecklingen i Norrbotten. Ett knappt år ­tidigare hade Fredrik Reinfeldt gjort ett snabbt nedslag och konstaterat att Pajala var ”hett”, men i den tidigare fack­förbundsledaren ­Löfvens framtidsplaner spelade ­utvecklingen av ­industrin verkligen en nyckelroll.

Gruvan i Kaunisvaara blev en symbol för detta.

Sedan dess har gruvbolaget gått i konkurs, massor av småsparare förlorat sina pengar och nästan alla de anställda tvingats sluta. Just nu ligger hela ­anläggningen i ett slags malpåse.

För Stefan Löfven och hans regering borde det egentligen göra att det ­politiska symbolvärdet i Kaunisvaaragruvan är större i dag än det var 2013.

Malmen finns där

De långsiktiga förutsättningarna för malmbrytning är nämligen inte förändrade. Malmen finns där, liksom anläggningarna. Det som förändrats är dagspriset på malm.

Nu visar en rapport som beställts av konkursförvaltaren Hans Andersson att det skulle vara lönsamt för samhället att bevara gruvan för att så småningom ­kunna återuppta brytningen. Förutsättningen är dock att det statliga LKAB just nu väljer att anrika en del av sin malm i Pajala.

Ytterst är det en politisk fråga. En ­fråga om trovärdighet.

En fråga för Stefan Löfven och Mikael Damberg.