ÅSIKT

En evig streber – mitt i steget

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Björn Rosengren blev näringsminister och chef för det nya ­superdepartementet 1998.
LEDARE

Det är en av världslitteraturens äldsta idéer, den där att ledaren med sitt liv och sin moral ska gestalta folkets öde och kamp. Världsreligionernas källskrifter, klassiska sagor och politiska traditioner är sedelärande historier ur stora mäns liv.

Svensk socialdemokrati med sin fallenhet för ledarkult har förstås sina egna varianter av hjälteberättelser.

Tillsammans med journalisten Johan Hakelius vill den förre fackföreningsledaren, landshövdingen och ministern Björn Rosengren skriva in sig i den traditionen. Boken ”Mitt i steget” tycks vara ännu ett försök av världens mest framgångsrika politiska rörelse att förstå sig själv.

Dramatiken och skandalerna finns där. Tabu, Norge och allt det där. Men historiens kärna är Björn Rosengren och Björn Rosengrens väg. Jag blir bara inte klok på sensmoralen.

Berättelsen om socialdemokratins ledare följer traditionellt ett av två teman. Vi har ynglingen från välbärgade förhållanden – läs Branting och Palme – som övertygas av det moraliska i arbetarrörelsens budskap.

Den andra traditionen handlar om ledaren som stiger fram ur små förhållanden, läs Per-Albin Hansson, Ingvar Carlsson och Gunnar Sträng. Det är en berättelse om den egna rörelsen, SSU och fackföreningarna.

Den historia Rosengren och Hakelius berättar passar inte in. Som Kjell Österberg skrev på Aftonbladets kultursida, ”man letar förgäves efter någon ideologisk övertygelse”.

Familjen Rosengren illustrerar rekordåren. Det egna hemmet i Sköndal, de växande inkomsterna och drömmarna, men också skuggan från ett fattigare och ofriare Sverige.

Och visst, Björn Rosengren presenterar sig som ett barn av folkhemmet. Energiskt rör han sig i samhällsbyggets frontlinje, först på cykel, sedan

i engelska sportbilar och till sist i limousiner. Rosengren är välklippt, bär snygga kostymer och visar en okuvlig framåtanda. Det är kvällskurser, sommarstugor och nya arbetsuppgifter.

Det finns bara ett problem.

Boken bjuder inte en kollektiv tanke.

Jo, Björn Rosengren ska ha varit med i SSU, men aldrig engagerat sig. Passionen skymtar snarare i historier om lätt tvivelaktiga affärer och nya jobb. Till fackföreningsrörelsen kom Rosengren efter att ha svarat på en platsannons.

När han avancerade inom SKTF lär åtminstone någon ha tvekat.

”Jag tror han uppfattade mig som en streber” skriver Björn Rosengren. Det är lätt att förstå varför.

Någonstans är det väl detta som är bokens moral. Att den socialdemokratiska berättelsen om ideologisk övertygelse och kollektiv styrka är en fasad. Bakom folkhemmet finns bara personlig ärelystnad, ett stänk fåfänga och ganska mycket hårt arbete.

Samma småaktighet som överallt.

Det är förstås också en berättelse.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

ARTIKELN HANDLAR OM