ÅSIKT

De lägsta lönerna måste höjas mest

Foto: Peter Wixtröm
Vinterns förhandlingar skulle ha blivit en uppvisning i överbud, konflikter och ökade ­klyftor. Nu slipper vi det. Det borde direktörerna applådera – men i stället kom ett vrål av ilska från Storgatan på Östermalm där Svenskt näringsliv har sitt kontor.
LEDARE

31 oktober 2016

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Svenska direktörer borde ­känna djup tacksamhet över den svenska föreningsrörelsen. ­När ledarna för de fem facken inom industrin i fredags presenterade årets lönekrav var det en uppvisning i ansvars­tagande.
Håll på normeringen, sa ­Unionens Martin Linder. Långsiktighet och konkurrenskraft, sa IF Metalls Anders Ferbe och 2,8 procent sa Hans-Olof Nilsson från Livs.

Ska försvara jobben

Industrifackens krav, som blir utgångspunkt för andra LO-förbund i vinterns avtalsförhandlingar, är en kopia från förra året. Vid sidan av kravet på löne­ökningar vill facken ha pengar till pensioner, höja ingångslönerna och göra en låglönesatsning.
För LO-förbundens del betyder det att kraven kommer att bli något högre där många har löner under 24 000 kronor i månaden. Ofta handlar det om kvinnoyrken.
Budet bygger på inflationsmålet, ska garantera en liten ­reallöneutveckling och en blygsam satsning på de lägst avlönade. Men det ska också försvara svensk konkurrenskraft och svenska jobb.

Borde applådera

Utan den insikten hos facken och utan samordning inom LO skulle vinterns förhandlingar ha blivit en uppvisning i överbud, konflikter och ökade ­klyftor. Nu slipper vi det. Det borde direktörerna applådera.
I stället kom ett vrål av ilska från Storgatan på Östermalm där Svenskt näringsliv har sitt kontor.

Jobb och tillväxt hotas i hela näringslivet, stönade Peter Jeppsson, förhandlingsansvarig på Svenskt näringsliv.  Teknikföretagen motsätter sig fackens krav, förklarade Anders Weihe från Teknikföretagen.
Vreden handlar delvis om kravet löneökningar i sig själva, trots att de verkligen inte är ­höga. Men direktörerna är ­ännu argare över den blygsamma ­låglönesatsning som finns med i industrifackens bud och som utgör själva grunden för LO:s samordning.

Vill ha större klyftor

Till en del går det att förstå. Av ideologiska och delvis ekonomiska skäl vill arbetsgivarna ha större löneklyftor. Då är ­låglönesatsningar och höjda ­ingångslöner ett problem.
Samtidigt vill förstås företagen ha arbetsfred, förutsäg­barhet och stabilitet. De samordnade avtalsförhandlingarna levererar just det. Och ingen ­direktör borde inbilla sig att samordningen och arbets­freden kan köpas utan reallöneökningar och åtminstone någon insats för att jämna ut lönerna mellan kvinnor och män.