ÅSIKT

 Löneklyftorna är som på 30-talet

Foto: Johnér
Sverige behöver en rejäl låglönesatsning. Årets avtalsrörelse mellan fackförbunden inom LO har enats om att kräva en mycket blygsam satsning på de lägst avlönade – ett krav man knappast kan backa ifrån.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Är du en av dem som tror att Sverige är ett land där klyftorna långsamt är på väg att försvinna? Ett land där jämlikheten, trots avregleringar, borgerliga regeringar och finanskriser, ändå tar små, små steg framåt.

Du kanske rent av tycker att Sveriges problem är bristen på enkla, och ­låga­v­lönade, jobb eller att utbildning och ­ansträngning inte lönar sig i vårt land?

Då är det dags att tänka om. Löne­skillnaden mellan arbetare och tjänstemän har inte varit större sedan 1930-­talet, och den fortsätter att växa. Det visar en rapport om löneutvecklingen som LO presenterade i går.

Alla har det inte lika bra

Sedan år 2000 har genomsnittslönen för tjänstemän ökat med 64 procent. ­Arbetarlönerna har gått upp med 55 procent. Omräknat i riktiga pengar blir skillnaden förstås ändå större.

Om förhållandet mellan arbetarlöner och tjänstemannalöner hade varit som för 16 år sedan skulle barnskötare, ­undersköterskor, fabriksarbetare och restaurangbiträden i genomsnitt ha ­tjänat 5 600 kronor mer, varje månad.

Då hade vi haft ett ganska annor­lunda samhälle.

Mest betalt får man i Stockholms län där den genomsnittliga månadslönen ­ligger drygt 4 000 kronor över riks­-snittet. Men det är verkligen inte alla stockholmare som har det så bra.

Störst i Stockholm

Arbetarlönerna i Stockholm ligger i själva verket under lönerna i resten av Sverige. Medan en vanlig tjänsteman i huvudstaden tjänar drygt 41 000 kronor ligger arbetarlönen bara 24 000 i genomsnitt.

Bostaden, resorna och maten är inte billigare för den som arbetar som ­under­sköterska eller restaurangbiträde än för den som sitter på kontor eller ­handlar med pengar. Men lönen är lägre, mycket lägre. Särskilt i Stockholm.

Ingenstans är ojämlikheten och ­klyftorna större än i huvudstaden.

Siffrorna i LO:s rapport visar också att skillnaden mellan kvinnor och män ­består, och det gäller inte minst för ­tjänstemän.

De högst avlönade tjänstemännen finns i finans- och försäkrings­-branschen, i gruvnäringen och i till­verkningsindustrin. De lägst avlönade tjänstemännen hittar vi i barnomsorg och i socialt ­arbete.

Inte värdigt Sverige

Det är klart att det speglar köns­fördelningen mellan branscherna.

Att löneklyftorna ska vara lika stora som på 1930-talet är helt enkelt inte ­värdigt vårt land.

”Pinsamt”, säger LO:s avtalssekrete­rare Torbjörn Johansson till tidningen ­Arbetet.

I årets avtalsrörelse har fackförbunden inom LO enats om att kräva en mycket blygsam satsning på de lägst ­avlönade. Det är inte ett krav det går att backa ifrån.

Sverige behöver inte fler låglönejobb, utan en rejäl låglönesatsning.