ÅSIKT

Låt inte Anders Borg sätta ambitionsnivån

Foto: Björn Lindahl
ledargestalt ”I Almedalen sade Stefan Löfven kloka ord om klimatpolitiken och jag begär inte allt på en gång. Men socialdemokrati måste vara mer än regeringsduglighet” skriver Aftonbladets Karin Pettersson.
LEDARE

26 augusti 2012. Stefan Löfvens sommartal

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”En del människor ser saker som är och säger – varför? Jag drömmer om saker som aldrig varit och säger – varför inte?”

Det är fint, citatet av Robert Kennedy som Stefan Löfven använde i sitt tal i

Almedalen.

I dag kliver Socialdemokraternas parti­ledare upp på en annan scen i Vasa­parken i Stockholm för att hålla sommartal. Om Fredrik Reinfeldt blir allt mer lik en sentida Göran Persson i all sin trötthet och arrogans, så har Stefan Löfven potential att bli en Ingvar Carlsson för 2000-talet. En lågmäld, pragmatisk person. En omvittnat god chef, med förmåga att låta andra kliva fram. En som inte sökte makten, men var beredd att axla ansvaret.

Borgerligheten vet varken ut eller in. Deras bästa angreppslinje är att anklaga Socialdemokraterna för ”brist på

besked” i fråga efter fråga, en harmlös

argumentation. I god tid innan valet kommer det finnas budgetar, kongressbeslut och val­manifest så det räcker och blir över.

I sitt sommarprogram i P1 berättade Stefan Löfven sin livshistoria. Den värmer: fosterbarnet från Stockholm som hamnade i ett arbetarhem i Ådalen och fick ett liv i trygghet och kärlek. Det är en berättelse om social rörlighet, om solidaritet och sammanhållning. Problemet är bara

detta: Dagens Sverige ser inte ut så.

En högerextrem våg sveper över Europa. Den ekonomiska krisen skapar otrygghet och desperation. Vårt samhälle blir allt mer segregerat, ekonomiskt och socialt. Vår generations stora utmaning, klimatfrågan, söker sin lösning. Globalisering, öppenhet och informationsteknologi ställer nya krav. Kampen för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män står och stampar. Och för att klara full sysselsättning behövs ny politik.

I P1 gav Stefan Löfven ett slags svar på vad han vill: ”Ett jämlikt samhälle är inte bara moraliskt rätt, det är också rationellt smart”.

I den linjeartikel Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson skrev i Dagens Nyheter förra veckan stod dock något annat:

”Vår fördelningsmässiga utgångspunkt är att politiken ska bidra till att överbrygga inkomstklyftor – inte till att vidga dem.”

Jag läste den meningen så här: Politiken ska inte bidra till att göra klyftorna i samhället större. Men den har inte heller ambitionen att minska skillnader. Orättvisor ska ”överbryggas”, på lång sikt. Men inte här och nu.

Det är en farlig strategi, om det är så valet ska vinnas.

I socialdemokratins kärna finns detta: en tro på politiken som verktyg för förändring. Det är själva motsatsen till Anders Borgs skattesänkarfrenesi, till Moderaternas resa mot allt lägre ambitionsnivåer för välfärden, för skolan, för jämlikheten.

Kanske är Löfvens idé att det inte ­behövs så mycket nytt för att vinna nästa val. Fredrik Reinfeldt är trött och efter åtta år av utförsäkringar och Carema­skandaler är det inte omöjligt att väljarna tycker att någon annan borde få en chans.

Men socialdemokratisk politik måste vara mer än riskminimering.

I dag ligger Carl Bildt och Urban Ahlin så nära varandra att det knappt går att få in ett finger emellan. Ahlin vill ha fortsatt vapenexport till Saudiarabien och försvarar Bildts agerande när det gäller de fängslade journalisterna i Etiopien. När Ahlin skickar ut ett pressmeddelande om domen mot Pussy riot handlar första meningen om vikten av att respektera kyrkorummet. Är detta socialdemokratisk utrikespolitik under Stefan Löfven?

Magdalena Andersson har på kort tid återupprättat förtroendet för S ekonomiska politik. Nu återstår bara att förklara vad den går ut på. För något mer måste det väl vara än att byta ut sänkt krogmoms mot riktade sänkningar av arbetsgivaravgifterna och att kritisera Anders Borg för att han inte gjorde mer förra året?

Vi vet att utformningen av föräldra­försäkringen är ett av de största hindren för ett mer jämställt arbetsliv. Social­demokraterna tycker att debatten är för farlig. Men om inte Sveriges största feministiska parti tar kampen för jämställdheten – vem ska då göra det med trovärdighet?

Ingen vill ha en arg statsminister, innovationspolitik är utmärkt, i Almedalen sades kloka ord om klimatpolitiken och jag begär inte allt på en gång. Men socialdemokrati måste vara mer än regeringsduglighet.

I Stefan Löfvens sommarprogram finns mycket bra. En vrede över orättvisor. När folk behandlas olika, när svetsarna får dricka kaffe på obekväma lådor och förmännen får bord och stolar. När inte alla människor möts med samma respekt.

Och kanske fanns också ett slags svar

i den beskrivning av ledarskap som Löfven gav lyssnarna. ”Ledarskap är för mig att ta initiativ, peka ut möjliga vägar, ­säga vad jag själv tycker är det rätta.”

Scenen är din, Stefan Löfven. Publiken väntar. Och politik, det är fortfarande att vilja.