ÅSIKT

Den starka staten – hetare än någonsin

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Att vara ung i Stockholm i början av 90-talet var att när krogen stängde ställa sig frågan: Ska vi gå hem eller till Tritnaha?

Tritnaha var en svartklubb på S:t Eriksgatan som drevs av det nyliberala nätverket Frihetsfronten. De sålde sprit till alla som blev medlemmar och hade öppet till morgonkvisten.

De flesta som hamnade där brydde sig nog inte så mycket om politik utan ville bara fortsätta kvällen. Men för organisatörerna var klubben en rebellhandling. Mot Frihetsfrontens uttalade fiende – STATEN.

Detta var på revolutionernas tid. Och då menar jag 
inte den 1917, utan Reagan och Thatchers. Det var åren efter Berlinmurens fall och marknadsoptimismens 
absoluta höjdpunkt.

Staten var ondskan. 
Symbolen för stelhet och respektlösheten för den 
enskilda människan.

Som Reagans talskrivare Peggy Noonan beskriver det i sin bok ”What I saw at the revolution:

”Reagans uppriktiga tro var att en stat som är stor nog att ge dig allt också är stor nog att ta allt du har.”

Staten var problemet och 90-talet blev ett årtionde av marknadsreformer. Även socialdemokrater sökte 
vägar att förnya välfärds-staten. Avregleringar blev svaret. Pengsystem, kommunalisering, New Public Management och Tony Blair. Staten skulle minska, människornas frihet skulle öka.

Sedan kom finanskrisen. Och kanske är det så att effekterna av den – politiskt, ekonomiskt och psykologiskt – först nu börjar sjunka in.

Den globala kris som utlöstes av Lehman Brothers kollaps berodde inte på en för stor stat. Snarare tvärtom.

Finanskrisen ledde till ett slags uppvaknande, som 
inte bara handlade om bristen på regler i banksektorn.

Utan också om något mycket viktigare.

Reagan och Thatchers löfte var att mindre stat och marknad skulle öka friheten för alla, att de rikas välstånd skulle ”sippra ner”. I dag vet vi att det blev tvärtom. Den sociala rörligheten minskade. Privilegier befästes, fattigdom likaså. I dag lever vi med konsekvenserna: Klyftor som börjar bli så stora att de hotar tillväxt och stabilitet – för att inte tala om att de är ett hån mot människors grundläggande uppfattning om rättvisa.

På 80-talet sades marknadsliberalism vara vägen till både frihet och rikedom. I dag står USA och stampar, bland annat till följd av krisande banker och för låga 
offentliga investeringar 
i infrastruktur och utbildning.

I stället är många av världens mest framgångsrika ekonomier länder med stark centralmakt och statligt 
dirigerad investerings- och näringspolitik: Sydkorea, Taiwan, Kina.

Staten är tillbaka som lösning, snarare än problem.

När Folkpartiet misslyckas med skolan ropar de på förstatligande. När Kristdemokraterna misslyckas med vården är lösningen att ta bort landstingen och förstatliga vården. Fredrik Reinfeldts valretorik ekar av Solkungen själv: Staten, det är jag.

För socialdemokratin är detta i grunden en ideologisk seger. Nu förs striden på hemmaplan.

Med statens återkomst 
följer en nymornad tro på 
politiken. Det handlar om en längtan efter grundläggande rättvisa, efter ekonomisk utveckling, schyssta spelregler och en gräns mot girighet.

Det är bra. Men lätt blir det inte för det.

För en yrvaken vänster blir uppgiften nu att fylla den nya tron på staten och ett starkare samhälle med innehåll: jämlikhetsreformer, investeringar i utbildning och bostäder, skydd av individers rättigheter och smarta regelverk som förhindrar monopol och korruption.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg detta: En del av rädslan för den starka staten var befogad. En del av kritiken också.

Att staten är på väg tillbaka vet vi.

Vad den kommer att användas till återstår däremot att se.

ARTIKELN HANDLAR OM