ÅSIKT

Möt SD:s väljare med mer S-politik

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LEDARE

Sverigedemokraterna fick 9,7 procent av rösterna i EU-valet. De har legat på de nivåerna i väljaropinionen under rätt lång tid, så ingen bör vara förvånad.

Men det är okej att vara orolig.

Hur möter man SD:s framgång? Hur förstår man den?

Just nu pågår en märklig diskussion, företrädesvis bland liberaler. Där läggs en del av skulden för SD:s stöd hos antirasisterna. Deras motdemonstrationer och vuvuzelor sägs ligga bakom SD-väljarnas ilska.

Det är givetvis fel. Det gynnar inte ett politiskt ­parti som försöker bli rumsrent att människor demonstrerar mot deras rasism.

Det är dessutom en ohållbar hållning. Protesterna är nödvändiga.

För det första som en solidaritetshandling. I dag lever en stor grupp människor i vårt land med en stigande rädsla. Mammor, pappor, barn och gamla får vardagen förgiftad av en politisk kraft som ifrågasätter själva fundamentet i tillvaron: rätten till ett hem, rätten till trygghet.

Att protestera mot rasism är i första hand en moralisk och medmänsklig handling, inte ett taktiskt övervägande.

Men denna motrörelse tjänar också ett annat syfte: att upprätthålla en anständighetsgräns i politiken. Ett parti som möts av brett folkligt motstånd blir svårare att normalisera. För andra ­partier, för opinionsbildare och medier. Det är extremt viktigt.

Samtidigt: vända ryggar räcker inte. 

Vi lever i en tid av ökande klyftor och motsättningar. Mellan stad och land. Mellan sjuka och friska, mellan rika och fattiga. Mellan unga och gamla.

Mellan de som får arbeta och de som går i hopplös sysslolöshet.

Parallellt med att SD fått fler anhängare har frågan om jämlikhet och ökande klyftor vuxit sig allt starkare.

Det är ingen slump.

Jimmie Åkessons framgångar måste mötas med politik. Hur långt Reinfeldts lösningar räcker vet vi nu: ingenstans.

Svaret på frågan som SD:s väljare ställer måste komma från vänster.

Det måste utgå ifrån – och spegla – en förståelse för den frustration som nu växer i ett allt mer tudelat land. Och den måste våga erbjuda ett alternativ till den mörka berättelse om utanförskap och globaliseringens baksidor som nu göder rasism och främlingsfientlighet.

I dag går över 400 000 personer arbetslösa i Sverige.

Samtidigt är den centrala frågan i den ekonomisk-politiska debatten en verklighetsfrånvänd diskussion om ett överspelat överskottsmål.

Socialdemokratin har historiskt alltid förstått är att kampen mot arbetslösheten inte bara är en fråga om ekonomi. Att det handlar om värdighet, om framtidstro och trygghet. Att det är en fråga om rättvisa.

Om antirasism är en ­moralisk grundhållning, är kampen mot arbetslös­heten dess nödvändiga ­politiska tvilling. Man kan inte bota utanförskap med fördömanden. Inte i Stockholms segregerade förorter, inte i avfolkningsbygd.

Man måste erbjuda ett ­alternativ.

Stefan Löfven har satt upp målet att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU 2020. Det är mycket ambitiöst.

Han måste nu våga fylla det målet med trovärdigt innehåll.

Det finns många goda skäl till att byta inriktning på den ekonomiska politiken. Skattesänkningarna har gett en stor investeringsskuld i utbildning och infrastruktur. Resursutnyttjandet är lågt, statsfinanserna urstarka.

Men det viktigaste skälet är inte ekonomiskt.

Det finns i dag en stark längtan efter politik som bygger i stället för att dra isär. Vi ser det i framgångarna för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.

Och så parallellt, nästan schizofrent, detta politiska utanförskap som är SD.

Det är ett nytt landskap vi står inför. Mer polariserat och mer splittrat.

Kanske har Stefan Löfven redan förstått det, kanske inte. Men faktum är att hans jobb är mycket större än att bara vinna valet.

Han måste försöka börja bygga ihop Sverige igen.

ARTIKELN HANDLAR OM