ÅSIKT

Ditt största svek är mot barnen, Fredrik Reinfeldt

1 av 3
LEDARE

10 SEPTEMBER 2014. Skolfrågan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag blev socialdemokrat på Handelshögskolan i Stockholm. Det var en miljö där det inte gick att vara neutral.

Handels låtsades vara en meritokratisk plats, i verkligheten var det ett reservat för landets ekonomiska elit. Att lyckas i livet var självklart för direktörernas söner, och de var blinda för sina privilegier. De ansåg att de förtjänat sin framgång och att de misslyckade stackarna utanför skolans stenväggar bara hade sig själva att skylla.

I en debattartikel i Dagens Industri för ett par veckor sedan skrev friskoleentreprenören Bengt Stillström att det är dags att skrota idén om att skolan ska ge alla barn en bra start i livet. Det är en stenhård klassretorik som har som utgångspunkt att underklassens barn inte är bildningsbara.

Stillström är grundare av Academedia, ett av landets största friskoleföretag.

Inget av Allianspartierna talar – ännu – på det här fruktansvärda sättet. Men ­politiken är på väg dit. Sverige är på väg dit. I praktiken är vi delvis redan där.

Barn till välutbildade har alltid klarat sig bättre i skolan. Men sedan 2005 har skillnaderna ökat. Andelen barn till lågutbildade som inte klarar grundskolan har gått upp dramatiskt, med 25 procent. I dag går nästan hälften av dessa barn ut nionde klass utan godkända betyg.

Det kan jämföras med barn till akademiker som nästan alla klarar målet.

I ett samhälle som blivit allt rikare har politiken valt att inte hjälpa de barn som behöver det bäst. Detta i ett land där förmögenheterna växer på hög, där direktörsbonusar når obscena nivåer och där Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Anders Borg tvingar städerskan att finansiera statliga bidrag till extra läxläsning för medelklassens barn.

Så byggs ett klassamhälle, så förs föräldrars privilegier vidare till nästa generation, så berövas människor den frihet de har rätt till.

I den amerikanske filosofen John Rawls berömda tankeexperiment ställer han frågan: Om du inte visste vilka egenskaper du skulle födas med och vilket samhälle du skulle leva i, hur skulle du vilja att det såg ut?

Experimentet är inte invändningsfritt. Och borde egentligen vara ett slags golv för våra politiska ambitioner: Åtminstone borde vi sträva efter ett samhälle där människor inte från början slås ut.

Socialdemokrati är en idé om att steg för steg röra sig mot den frihet som bara kan skapas av jämlikhet. Det är en idé om anständighet, om rättvisa, om allas lika möjligheter.

Ställt mot andra rörelsers radikala drömmar kanske det låter blygsamt, men dessa de små stegens förflyttning har historisk varit en ideologisk succé, och det är dags att ta den tillbaka. Visionen är storslagen i sin anspråkslöshet.

Nej, vi ska inte utförsäkra cancersjuka. Nej, den som har blivit arbetslös ska inte behöva lämna sitt hem, sin tillvaro, sitt liv medan hon letar efter ett nytt jobb.

Och kanske viktigast av allt: Varje unge ska ha en chans att lyckas. Det är grundläggande. Ingen sorteras bort.

På söndag går vi till val.

Det finns de som säger att skillnaderna i politiken är små. Jag önskar själv att de var ännu större. Men inget retar mig just nu mer än de slappa cyniker som hävdar att valet inte spelar roll.

En sådan slutsats bygger på att man själv lever i trygghet, och en oförmåga att se bortom de egna privilegiernas ljusa och fräscha kök.

Säg det till de 86 000 personer som utförsäkrats från sjukförsäkringen under de senaste sex åren.

Säg det till de 38 000 människor som sitter fast i Fas 3-förnedring.

Säg det till de 13 procent av alla niondeklassare som i våras gick ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet och så småningom ska försöka skapa sig ett vuxenliv i ett samhälle där ungdomsarbetslösheten är över 20 procent och det inte går att flytta hemifrån utan banklån.

Detta val handlar om just de barnen.

Den ökade utslagningen i skolan är vårt lands stora svek. Mot Sveriges möjligheter att utvecklas, men framför allt mot ­alla de barn som berövas sin framtid.

Vi är på väg mot ett privilegiesamhälle där vi låtsas att alla har samma möjligheter, men där pengar, klass och bakgrund blir allt viktigare. Där överklassen i skyddade miljöer kan låtsas att de minsann tvingats kämpa hårt för sina medfödda framgångar, och det enda vi erbjuder den som behöver hjälp är lögner om ett Sverige som håller ihop.

Detta är inte vad Sverige ska vara. Idén om Sverige är byggd med utgångspunkten att du hade kunnat födas som någon annan. Det är en idé som omfamnas av de flesta svenskar, över klass-, köns och generationsgränser.

Fredrik Reinfeldt vet det. Därför talar han lika vackert som lögnaktigt om att alla behövs. Det är därför han nu låtsas att i skolpolitiken, där är skillnaderna så små, så små.

Att ge massiva skattesänkningar till de rika i stället för att bryta den allt hårdare sorteringen av barn är ett ideologiskt val som gjorts, av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, i åtta års tid.

Det är detta valet handlar om på söndag.

ARTIKELN HANDLAR OM