ÅSIKT

Vi hade fel om vänstervågen

Foto: Thinkstock
Det påstås att vänstervågen inte finns. I själva verket har den förflyttat mittpunkten.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vad hände med ­vänstervågen egentligen?

Den fanns inte, säger högern. Moderaterna tappade röster till SD. ­Annars har absolut ingenting förändrats.

Och så säger de att Reinfeldt borde ha suttit kvar för då kanske allt hade kunnat fortsätta exakt som förut.

Jag tror man får sätta upp den typen av analyser på kontot för rent önske­tänkande.

■ ■ ■

Vi hade fel om vänster­vågen. Den fanns. Men den såg inte ut som vi trodde.

Förra gången det begav sig, 1968, fick Socialdemo­kraterna egen majoritet

i riksdagen. I år var S inte ens huvudalternativ för den brokiga skara av aktivister och rörelser som vuxit fram. Stefan Löfven var inte heller dessa ­rörelsers motståndare, han upplevdes snarast som irre­levant.

För det ­andra låg ­energin i dagens ­vänstervåg i frågor utanför den traditionella höger-­vänsterskalan. Även om Vänsterpartiet försökte få diskussionen att handla om vinster i välfärden bars engagemanget av antirasism och feminism. Det var där ­aktivisterna flockades och debatten gick hög. Vänstervågen blev på många sätt en förändringsvåg mot en ­regering och en politik ­snarare än för någonting.

För det tredje bär vänstervågen ännu inget tydligt politiskt projekt. Man kan tycka vad man vill om 1968 eller Reagan och Thatchers högervåg på 80-talet – men då fanns tydliga idéer om hur samhället skulle förändras.

■ ■ ■

Enligt SVT:s stora val­lokalsundersökning ValU var skolan och sjukvården valets viktigaste frågor.

Den fråga som tappat mest i betydelse sedan 2010 är plånboksfrågan ”Din egen ekonomi”.

När människor själva får placera in sig på en höger-vänsterskala ser man ­samma ­mönster.

Men om folk är mer ­vänster – varför fick inte vänstern fler ­röster?

För det första fick de ju det. Men de tre procent­enheter, som vänster­partierna ökade med jämfört med förra ­valet, försvann ur riksdagen tillsammans med Fi.

Vänstervågens stora avtryck i svensk politik är ett annat.

Inget borgerligt parti gick i år till val på stora skattesänkningar, avregleringar eller mer vinster i väl­färden. Moderaterna gick till val på motsatsen.

Vänstervågen har för­flyttat mittpunkten i svensk politik. Den satte ramen för vad som var möjligt att ­vinna val på.

Det är ingen liten sak.

Problemet är bara att kring denna mittpunkt bet sig ­socialdemokrater och ­moderater fast vid ­varandra i en destruktiv dödsdans. Den politiska trofén stavades ”ansvar”

i stället för ”mandat att ­förändra”.

Det blev en valrörelse ­utan stora idéer som bröts mot varandra. Där Social­demokraterna gick till val på att säga nej till Moderaterna.

■ ■ ■

I en debattartikel i Dagens Nyheter i helgen skrev Enna ­Gerin och Daniel Suhonen på tankesmedjan Katalys att de ut­suddade skillnaderna mellan socialdemokrater och moderater lämnade fältet fritt för konflikter kring en annan axel i politiken – den mellan frihetliga och auktoritära strömningar. Vilket i första hand ­gynnade Sverigedemo­kraterna och i viss mån Fi.

Det ligger mycket i det.

■ ■ ■

Nu börjar ett nytt kapitel i svensk politik och frågan är vad det nymoderata ­projektet ska ersättas med.

Vänsterns uppdrag måste vara att fortsätta flytta den där mittpunkten. Att vidga fönstret för vad som är ­möjligt att genomföra den här mandatperioden och vinna val på nästa gång.

Stefan Löfvens största uppgift nu är inte att bilda regering eller ens förhandla budget.

Det är faktiskt att svara på frågan: Vad vill ni med det här samhället, egentligen?

Han glömde nämligen svara på det i val­rörelsen.