ÅSIKT

Två vågor av hat slår mot Europa

Foto: AFP
Gisslan fritas efter att Amedy Coulibaly hållit dem fågna i flera timmar i en kosherbutik i Paris. Coulibaly sköts till döds när fransk polis stormade butiken.
LEDARE

20 januari 2015. rasism.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det har gått 13 dagar efter terrorn i Paris och frågan är var vi är nu.

Strax efter attentaten läste jag en text av en kolumnist i brittiska tidningen The Telegraph. Tesen var ungefär: Tänk om terroristerna inte alls bryr sig om satir. Tänk om de inte är arga över Muhammedkarikatyr­erna. Tänk om de har valt sina mål av ett annat, ännu mer cyniskt skäl: att maximalt öka konfliktnivån och spä på hatet mellan olika grupper.

Jag vet inte om det ligger något i det. Men det är ingen dålig teori.

Just nu sveper två vågor av hat genom i Europa.

Den ena är riktad mot jud­ar. Ett av målen i Paris var en kosherbutik, och det var ingen slump – mördaren Amedy Coulibaly hade aktivt letat efter judiska måltavlor. I Frankrike, där en av världens största judiska befolkningar lever, emigrerar allt fler till Israel. De känner sig inte trygga.

Antisemitismen har djupa rötter i Europa, nu växer den igen. Även i Sverige.

I Malmö och på andra ställen vittnar judar om hot och hat och rädsla för att bära Davidsstjärnan och kippan.

I Sveriges riksdag har vi en andre vice talman som menar att judar inte är svenskar.

Den andra är riktad mot muslimer. I Tyskland samlar den rasistiska och islamofoba rörelsen Pegida tiotusentals människor på sina demonstrationer.

I Sverige brinner moskéer.

Efter Paris blir detta allt mer tydligt: En av Europas stora utmaningar är vara konsekventa antirasister. Som Daniel Poohl på Expo skrev häromdagen: ”Vi lever i en tid när islamofobin och antisemitismen lever sida vid sida. Ändå tenderar debatten att handla om vilka som har det värst, som om den extrema islamismens antisemitism gör det omöjligt att tala om hur islamo­fobin satt sina klor i vår del av världen. Som om islamofobin skulle göra det omöjligt att tala om den tilltagande antisemitismen.”

Nästa vecka är det 70 år sedan Auschwitz befriades. De som själva kan vittna om andra världskrigets fasor blir allt färre. Men ändå. Antisemitismen känner många fortfarande igen. Där finns tabun som – åtminstone delvis – ännu fungerar, även om de blir allt svagare i takt med det som hände då går från att vara levande, kroppsliga minnen till skildringar i historieböckerna.

Hatet mot muslimer har en annan historia. Här finns inget gemensamt trauma och kollektivt minne, inga normer som alla vet kostar ett högt socialt pris att träda över.

I författaren Ola Larsmos bok ”Djävulssonaten” beskriver han hur nationalistiska studenter i Uppsala 1939 engagerade sig för att stoppa försöken att rädda ett antal judiska läkare genom att ge dem arbetstillstånd i Sverige. De piskade skickligt upp antisemitiska stämningar, och fick genom en blandning av propaganda och kupp­artade mötesformer med sig en majoritet av studenterna på att rösta nej till förslaget på det så kallade Bollhusmötet.

Larsmo beskriver i boken en samhällsdebatt där väldigt få människor med nazistsympatier erkände det egna judehatet. I stället gömde de sig bakom argumentet att om fler judar kom till Sverige så skulle antisemitismen hos befolkningen i stort öka.

Judehatet var alltså inte något som fanns hos de oskyldiga svenskarna, utan ansågs bäras in i landet av judarna själva.

Jag tänker ofta på den fruktansvärda tankefiguren i dessa dagar, när det ibland hävdas att stängda gränser är receptet för bevarad tolerans.

Hat och rädsla är så lätt att piska upp.

Det svåra är att hålla emot.

Det finns inga vinnare i ett polariserat samtal om vem som är mest utsatt för rasism. De enda som gläder sig i en sådan diskussion är hatets kolportörer: jihadisterna och de politiska arvtagarna till segrarna på Bollhusmötet – varav en utlöpa i dag sitter i Sveriges riksdag som landets tredje största parti.

ARTIKELN HANDLAR OM