ÅSIKT

Europas sossar har sig själva att skylla

Vinnare Alexis Tsipras och vänsterpopulistiska Syrizas framgångar i valet står i skarp kontrast till socialdemokratiska Pasok.
LEDARE

27 JANUARI 2015. Valet i Grekland

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vartannat grekiskt barn lever i fattigdom, sjukvården har kollapsat och ­60 procent av ungdomarna är arbetslösa.

Nedskärningspolitiken har inte fungerat jättebra i Grekland.

I valet lovade vänsterkoalitionen Syriza att försöka omförhandla lånen med EU och IMF för att något kunna lätta på misären.

Reaktionen från det ­europeiska politiska ­etablissemanget? Bah, ­vilka oseriösa populister!

Åtminstone fram tills i ­söndags, när Syriza vann valet i Grekland stort.

Enligt de två statsvetarna Daniele Albertazzi och Duncan McDonnell kan man jämföra hur begreppet populism används med hur poeten Dylan Thomas definierade en alkoholist: en person du inte gillar som dricker lika mycket som du.

Det vill säga: När någon du inte gillar lägger förslag du har svårt att argumentera emot är hen populist. När någon gör som du själv vill är hen däremot bara en lysande taktiker med känsla för tidsandan.

Syrizas framgångar är delvis ett svar på en specifik grekisk situation: Ett korrupt politiskt etablissemang nära lierat med oligarker och dåligt fungerande statsapparat. Kryddat med drakoniska nedskärningskrav från EU och IMF som skapat nivåer av fattigdom omvärlden verkar ha svårt att ta in.

De flesta av Europas socialdemokratiska partier föddes för ett sekel sedan ur folkligt missnöje och bars av en idé om jämlikhet och bred folklig organisering. Så småningom fick en del av dessa proteströrelser politisk makt. På många ställen, under ett antal år, lyckades man kombinera förmågan att lyssna på väljarna, vara en del av breda folkrörelser och dessutom ta politiskt ansvar.

På senare år, och extra ­tydligt i reaktionen på ­krisen, är det som om förändringsviljan försvunnit och bara förmågan till ­”ansvar” finns kvar.

Den europeiska socialdemokratin lyckades aldrig riktigt göra någon gemensam analys av finanskrisen.

I stället för en tydlig ­konflikt mellan höger och vänster blev det i allt för hög utsträckning de som försvarade krispolitiken mot dem som fick betala för den.

Det är sådant som föder nya ledare och nya rörelser.

Just nu ser vi ett politiskt generationsskifte inom delar av den europeiska vänstern.

I Italien försöker en ­socialdemokrat, Matteo Renzi, att förnya sitt parti och hitta tillbaka till en bättre balans mellan ansvar och reformvilja.

I Grekland och ­Spanien växer nya ­rörelser fram. Det ­gamla grekiska socialdemokratiska maktpartiet Pasok fick ­inte ens fem procent av rösterna.

I Spanien, där ­parlamentsval väntar i höst, backar socialdemokraterna ­stadigt medan den nya vänster-

rörelsen ­Podemos på ett år har gått från ingenting till att i vissa mätningar vara landets största parti.

Enligt Albertazzi och McDonnell är den riktiga definitionen av populism ­rörelser till höger ­eller vänster som ­ställer idén om ett dygdigt och ­homogent folk mot en ondskefull elit eller hot från ”de ­andra” som försöker ­beröva detta folk sina ­rättigheter eller identitet.

I en sådan världsåskådning finns inte mycket rum för kompromisser eller grå-skalor.

För Syriza väntar nu en ­extremt svår tid, när man ska gå från att protestera till att också klara av att ­förhandla och regera utan att förlora väljarnas förtroende. Valet av koalitionspartner, det lilla nationalistiska högerpartiet Oberoende greker, oroar. Och tiden är knapp.

För Europas socialdemokrater – även de svenska – finns det en annan lärdom av den nya vänsterns framgångar.

Den som bara bryr sig om makt och inte bärs av visionen om ett annat samhälle kommer så småningom att antingen dö sotdöden, eller tvingas se sig omsprungna av piggare alternativ.

Populister eller inte.

ARTIKELN HANDLAR OM