ÅSIKT

Varsågod för dålig stämning

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Robert Nyberg
Isabella Löwengrip, även kallad Blondinbella.
LEDARE

Det är något med Isabella Löwengrip, även kallad Blondinbella. Hon är som en termometer i samhällskroppen.

För ett par veckor sedan skrev Löwengrip en blogg där hon meddelade att hon som arbetsgivare inte tänkte fråga folk om de var gravida när hon gjorde anställningsintervjuer.

Reaktionerna blev översvallande.

Wow!!! Gud vad snällt av Blondinbella!

Men vänta nu.

Det är ju redan olagligt för en arbetsgivare att väga in eventuell graviditet vid anställning?

Som Jenny Bengtsson skrev i en kommentar på vänstersajten Politism: Ska vi verkligen vara tacksamma för att en arbetsgivare inte tänker diskriminera oss?

I går presenterade den stora socialförsäkringsutredningen sitt slutbetänkande.

Utredningen hade kommit överens om att revorna i trygghetssystemen är för stora och att vården behöver mer resurser.

Wow!!! Gud vad snällt av Moderaterna!

Verkar det vara meningen att man ska tänka.

Det är något dystert över det hela.

Tage Erlander myntade på 50-talet begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje” för att förklara varför väljarna inte jublade tillräckligt över den socialdemokratiska reformpolitiken. Erlander såg att medborgarnas förväntningar på samhället blev allt större i takt med att välfärdsstaten byggdes ut och att detta var svårt för S-regeringar att hantera.

I dag är det som om vi lever i en spegelbild av den tiden.

I stället för alltför högt ställda krav brottas vi med de sjunkande förväntningarnas uppgivenhet.

Socialförsäkringsutredningen tillsattes valåret 2010 för att Anders Borg skulle slippa svara på frågor om varför cancersjuka utförsäkrades och varför så många människor rasat ur a-kassan.

Det vill säga effekterna av Anders Borgs egen politik.

Utredningen har bestått av riksdagens alla partier och haft enorma problem. Så länge Borg var kvar var det ingen som trodde att den skulle komma fram till något alls.

Nu kom ändå ett betänkande som alla var överens om (utom Vänsterpartiet, som reserverade sig). Det får man säga är en bedrift i sig.

Och det finns viktiga förslag i utredningen. Som ett nytt system för hur inkomster rapporteras och beräknas. Som att a-kassan och sjukförsäkringen bör ge skydd även till den som tjänar okej.

Men samtidigt. Så här ser verkligheten ut:

Sverige har inte fungerande trygghetssystem längre, 70 procent som har rätt till a-kassa får inte ut så mycket som det var tänkt om de blir arbetslösa.

Och andelen helt oförsäkrade har rakat i höjden.

För att bara ta ett par exempel.

Vi lever i en tid när förväntningarna på vad politiken faktiskt kan åstadkomma går ner. Det är inte så att politikerföraktet ökar, för det gör det inte.

Det handlar om att vi inte längre blir urförbannade när arbetslösheten ligger permanent på åtta procent och när det inte finns bostäder till unga. Om att vi inte tror att det går att lösa stora problem gemensamt.

Sverige har gått igenom en enorm omställning de senaste åtta åren. Utrymmet för politik är mycket mindre - rent statsfinansiellt - efter alla Borgs skattesänkningar.

Men det är också ett mentalt skifte.

Egentligen tror jag att detta är Stefan Löfvens riktigt stora utmaning. Och att den bara kan hanteras genom att höja ambitionsnivån i politiken, inte anpassa den nedåt.

Därför tycker jag att det är bra att Alliansen nu går med på helt grundläggande principer för våra trygghetssystem. Och gläds över att utredningen gör det enklare för Stefan Löfven att lägga skarpa förslag om höjda tak och slopad stupstock i de budgetar han går fram med. 

Men nej, jag tänker faktiskt inte jubla.