ÅSIKT

Liberalerna måste börja kriga eller dö

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Illustration: Jenny Svenberg Bunnel
Fria Borg vann två val åt Alliansen. Nu är frågan vad som händer med den svenska borgerligheten.
LEDARE

Moderaterna hade en jättestor träff i helgen. Sverigedagen kallades det. Där skulle den nya ­partiledaren Anna Kinberg Batra hålla linjetal och komma med nya förslag.

Här är förslagen:

Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket ska få ökade resurser för att ­ut­reda finansieringen av terrorism.

Det ska bli lite lättare för äldre att plugga på universitetet.

Jahapp, det var det hela.

Vad är det som händer ­inom svensk borgerlighet egentligen?

Anders Borgs politiska projekt handlade om att öka otryggheten, men ändå retoriskt stanna i den politiska mitten. Grundanalysen var snävt ekonomistisk: sämre trygghet skulle skapa fler jobb.

Det som höll ihop det ­hela var dock något större. Kittet mellan Allianspartierna var hatet mot Sosse­sverige. Maud Olofsson fångade detta finkänsligt i sin självbiografi där hon beskriver hur ”sossefilten breder ut sig” och att S ­”hade bestämt hur vi skulle få tänka”.

Efter åtta år med Alliansen är detta en drivkraft som inte fungerar längre. För dagens 20-åringar är Moderaterna det parti som är synonymt med makten. Göran Persson har de aldrig hört talas om.

Så nu är frågan: Vad händer med borgerligheten nu? Utan sossehat, utan Anders Borg?

Fredrik Reinfeldts efterträdare Anna Kinberg ­Batra är anständig i värdefrågor som migration och jämställdhet.

Samt helt utan idéer och ambitioner när det gäller allt annat.

Samtidigt kämpar KD och C för att dra Alliansen åt olika håll. Annie Lööf vill ha marknadsliberalism med sänkta löner och sämre trygghet för arbetare. KD funderar på att välja en ny partiordförande skolad  i Livets Ord som problematiserar kvinnors möjlighet till fri abort.

Vad Folkpartiet gör vet ingen. Finns de ens kvar?

Det har pratats mycket om den nya chefen för ­ledarsidan på Göteborgs-Posten, Alice Teodorescu. Hon är ”liberalkonservativ” och hänvisar till en definition av sin ideologi som innehåller ”tron på naturlig ojämlikhet, religionens betydelse och värdet av traditionell moralism”.

Kanske beror det stora intresset kring Teodorescus tillsättning på att den på många sätt är en perfekt illustrationen av borgerlighetens kris.

Visst har GP:s ledarsida haft anständiga, socialliberala åsikter. Men faktum är samtidigt att ingen har läst det de har skrivit.

Situationen påminner om den för Folkpartiet. I dag ett bortglömt parti, i skuggan av KD och ­Centern. 

I det senaste numret av tidskriften Arena beskrivs den nya generationens opinionsbildare inom högern som kulturkrigare utan intresse för ekonomi.

Där beskrivs också den pågående kampen om borgerlighetens själ, där migrationsfrågorna och synen på Sverigedemokraterna står i centrum. Samma strid pågår under ytan även ­inom Alliansen, där KD verkar fundera på att ta upp kampen med SD när det gäller synen på migration. Sara Skyttedal, ordförande för partiets ungdomsförbund, vill återinföra sambeskattning och har liknat Sveriges utmaningar när det gäller integration vid en ”skogsbrand”. 

Att svensk höger är splittrad är inget nytt, tvärtom.

Den konservativa högern har stått för kungamakt, traditioner och värnande av familjen.

Den progressiva delen av borgerligheten har sina rötter i upplysningen och kulturradikalismen. De drev fram rösträtten tillsammans med Social­demokraterna, och har de ­senaste hundra åren varit en av de viktiga politiska krafterna i Sverige.

Det nya är att denna idétradition i dag står så svag och oförsvarad. Trots att en så stor del av väljarna befinner sig just där.

Kanske är allt som vanligt Anders Borgs fel.

Borg vann två val åt Alliansen på en plattform som handlade om ansvar, marginaleffekter och bästa möjliga powerpoint-presentation. Inte värdegrund, människosyn ­eller ideologi.

Sen stack han.

Frågan är om framtiden för den ­progressiva borgerlig­heten försvann sam­tidigt.