ÅSIKT

Vår tids hjältar är inte politiker

Foto: TT
Vi skulle inte klara oss utan civilsamhället.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är lätt att bli skraj och trött när man ser sig omkring i världen. Klimathot, ett Mellanöstern i brand, Medelhavet fullt av döda kroppar. Tiggande EU-migranter på våra gator och ökad segregation i skolan.

Min mejlkorg fylls ofta med hat. Men när vi skriver om människor som lever i utsatthet och nöd kommer också något annat.

Alla de där mejlen med frågor om vad de kan göra. Hur de kan hjälpa.

Och berättelserna om alla som redan är i gång.

När politiken sviker ­kliver ofta organisationer, samfund och enskilda männi­skor in. De ordnar härbärgen, organiserar ­volontärer, ­samlar in pengar till ett växthus i Rumänien.

■ ■ ■

Utan civilsamhället skulle fler människor frysa ihjäl i Sverige, barn skulle fara ännu mer illa på flykting­förläggningar och utsatta kvinnor skulle sakna någonstans att fly.

Och samtidigt. Många av de stora och växande problem som mejlen beskriver är sådant som det inte är rimligt att enskilda ska ­känna skuld och ansvar för.

En ensam människa kan inte fixa fattigdomen i Rumänien.

En enskild kan inte rädda alla de människor som flyr över Medelhavet.

Det går inte för mig, hur mycket jag än sopsorterar, att lösa klimatkrisen.

I arbetarrörelsens barndom hade socialdemokratin devisen: ”gör din plikt, kräv din rätt”.

Plikten är central. Ett starkt samhälle bygger på engagemang och ansvar från den enskilde. Det räcker inte att gömma sig bakom skattsedeln och säga att nu har jag gjort mitt.

Men ett starkt samhälle bygger också på att det faktiskt finns gemensamma lösningar och politiska svar på stora problem.

Professorn i statsvetenskap Bo Rothstein har pekat på att förtroendet för välfärdspolitik bygger på två saker.

Det ena är att våra folkvalda gör de saker som medborgarna vill att de ska göra.

Det andra är att människor tror att politikerna klarar att genomföra det de lovat.

■ ■ ■

Det går inte bara, som ­Stefan Löfven, att sätta upp ­målet om att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Man måste också ha en idé om hur detta ska klaras av.

Det duger inte att säga ”Aldrig mer” som EU:s utrikeskommissionär Federica Mogherini. Och sen inte ha förslag som gör att människor faktiskt slutar dö på Medelhavet.

Att vara socialdemokrat är att tro på det gemensamma. Inte att det kan lösa allt. Men att politiken kan vara ett verktyg för ökad jämlikhet.

Jag undrar om vi inte befinner oss i en brytningstid. Att förtroendet för politiken var högt under Fredrik Reinfeldts regering beror nog på att han genomförde ungefär det folk förväntade sig. En mindre stat. Lägre skatter. Ökad otrygghet.

Förhoppningarna på Stefan Löfven är andra. ­Läget är svårare.

Den här gången kommer det inte räcka med att göra lite.

”Försvaret, infrastrukturen, klimatet, migrationen, bostadsbubblan. Prokrastrineringslistan i lala-landet Sverige börjar bli rätt lång”, skrev Svenska Dagbladets Andreas Cervenka i en dystopisk text i helgen.

Man behöver inte skriva under på den totala svart­synen för att se att Cervenka har en poäng.

I allt för hög grad abdikerar politiker i dag i svåra frågor. Kanske är det brist på självförtroende. Kanske rädsla för en främlingsfientlig propaganda­maskin. ­Kanske är det för att idéerna är slut.

■ ■ ■

I stället går civilsamhället före. Organiserar volon­tärer i tusental för att fixa omsorg för EU-migranter, en fråga regeringen verkar tycka är för jobbig att ens diskutera. Fixar läxläsning i områden där skolan fal­lerar. Samlar pengar, ordnar soppkök och kämpar, kämpar, kämpar.

Det är jättebra. Och visst kan individer, företag och organisationer göra ännu mer. Det är till och med vår plikt.

Samtidigt. Den där ­fina devisen gick ju ut på att om individen gjorde sitt, så skulle politiken komma med förslag på gemensamma lösningar.

Det är det människor väntar på nu. 

Medan de själva jobbar på så att knogarna ­blöder.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.