ÅSIKT

Hatretorik som gör människor livrädda

Engagerade medborgar ”kärrtorpar” – i Kärrtorp.
LEDARE

25 AUGUSTI 2015

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Rasism

Jag träffade en vän efter sommaren. Vi pratade, skämtade. Ändå var det något som inte stämde. Hon verkade inte glad. Jag frågade varför.

– Jag är rädd, sa hon.

Min vän kom som krigsflykting till Sverige på 80-talet, och växte liksom jag själv upp under ett 90-tal där främlingsfientligheten var ett slags grundackord i samhällsdebatten. Där flyktingförläggningar brann och rasistiska slagord var klottrade på var och varannan vägg. Där Lasermannen härjade och våldet alltid kändes nära. Nu attackeras flykting-förläggningar igen och debatten brutaliseras snabbt. I sociala medier träffar min kompis allt oftare på folk som uttrycker sig vidrigt om människor som hon själv. På stan händer det att folk skriker rasistiska tillmälen efter henne – så var det inte för ett år sedan.

Minnen väcks till liv hos min vän som har jobb, familj, vänner och en bra position i samhället. Hon är rädd på riktigt. Och hon är inte ensam. Jag hör det från allt fler vänner och bekanta med rötter i andra länder. Är det dags att packa väskan nu? Är detta verkligen en trygg plats för mina barn? Några har en plan B färdig. De flesta har det inte, men de ställer in sig på att livet kommer att bli annorlunda än de hade trott. Svårare. Med en ständig oro gnagande i magen.

Överdrivet, kan tyckas. Sverige är ett säkert land, jämförelsevis.

Samtidigt vet vi att just ett sådant hysteriskt stämningsläge som nu piskas upp är farligt. ”När offentligheten får flyktingar och människor som tigger på hjärnan bör varningsklockorna ringa för den som kan något om Europas 1900-tal”, skrev Dagens Nyheter chef-redaktör Peter Wolodarski i helgen. I sommar har historien ekat här på hemmaplan i form av attacker och planerade attentat mot flyktingläger. Av ökat våld mot tiggare. Vi ägnar just nu all vår tid åt att analysera SD-väljaren. Vem är han? Vad vill han?

Det är viktiga frågor, men vi borde fundera även på detta: Hur känns det att lyssna på ett samtal där den människa som hade kunnat vara du själv, din mamma eller ditt barn utmålas som en börda eller kostnad?

Fundera på det en liten stund.

En av fem personer i Sverige är antingen född utomlands eller har två föräldrar som är det.

Vad händer med sammanhållningen inom landets gränser när människor ständigt klumpas ihop till ”volymer” och utmålas som ett hot mot välfärdsstaten? Där ensamkommande flyktingbarn misstänkliggörs och nätets lynchmobb sprider lögner när brott begås?

Ibland hör jag människor säga att det är meningslöst att protestera mot rasism. Allt oftare uttrycks även ett förakt mot ”godhet” och ”naivitet”. Det vänds mot den som värnar sin medmänsklighet och erkänner att migrationspolitiken har en moralisk dimension. Man löser inte problem som bostadsbrist och skol-kris med antirasistiska aktioner. Men att stå upp mot hatretorik fyller ett  annat syfte, det är en nödvändig solidaritetshandling riktad mot din medmänniska, hen som kanske är rädd just nu. Låt oss påminna oss om vad detta handlar om egentligen. Ett parti med rötterna i nazismen sätter just nu agendan i den svenska

politiska debatten. Gång på gång har ledande företrädare för detta parti uttryckt åsikten att min vän inte har samma rätt till detta land som jag. Deras retorik piskar upp och legitimerar hat.

Ett hat som riskerar att leda till ännu mer våld. Till alla mina vänner och andra som nu känner rädsla vill jag säga: Packa ingen väska. Gör ingen plan B. Detta är vårt land tillsammans och faktum är trots allt att de allra flesta människor är vettiga här. För alla de som inte är rädda för egen del är det egentligen enkelt just nu. Vår skyldighet är varken mer eller mindre än att orka vara anständiga. Att argumentera för öppenhet och humanitet, att inte ge efter för hatmobben.

Att hålla fast i vår medmänsklighet.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.