ÅSIKT

Storkrig om kultur löser ingenting

PLIKTEN FRAMFÖR ALLT Stefan Löfven och hans parti har en plikt. Och det är att se till att alla ungar som bor längs Röda linjen får en hygglig chans i livet. När det gäller skolan handlar det till exempel om att begränsa skolvalet och att sätta stopp för vinster.
LEDARE

1 maj 2016. Klasskillnader

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det ska vara ett kulturkrig i vår. Det är handskak-gate och gräl om identitetspolitik.

Sverige ska räddas genom en episk kamp om värderingar och nu ­gäller det att stå på rätt sida, meddelar batongliberaler och konservativa i alla partier.

Värderingar är viktiga. Men hur skapas de och hur vinns striden om dem?

I dag är det 1 maj och arbetarrörelsens dag. I dag presenteras också granskningen Röda linjen på aftonbladet.se. Där ­beskrivs den ekonomiska verkligheten längs en av Stockholms tunnelbanelinjer – den som går mellan Östermalmstorg och Ropsten. Mellan Alby och Karlaplan. Mellan överklass och fattigdom.

Så här ser det ut:

På Karlaplan är 75 procent förvärvsarbetande, i Alby 58 procent.

På Karlaplan har 71 procent en högskoleutbildning, i Alby 30 procent.

I Mälarhöjden är medelinkomsten dubbelt så hög som i Bredäng som ­ligger några hundra meter och en ­tunnelbanestation bort.

Att det finns klasskillnader i Sverige är inget nytt. Det granskningen visar är hur djupa de är. Och längs vilka dimensioner de skär.

I reportaget beskriver 43-åriga Sanna vad som hänt i förorten Fittja sedan hon själv gick i skolan:

– Vi gick i blandade klasser. Nu kan man inte hitta en svensk per klass. ­Förut kände man igen alla, nu vågar man inte gå ut.

I välbärgade Mälarhöjden säger ­Marianne samma sak.

– Fem invandrare i varje klass vore bra. I stället är det noll procent här, och 85 procent där, i Bredäng och hela ­vägen ner längs röda linjen.

Hur förbättrar kulturkriget läget för ungarna i Fittja, Bredäng och Mälarhöjden – de som aldrig ens får mötas? Ska de veta hut efter en uppläxning av Jan Björklund och sedan avsegregera sig själva?

Menar man allvar med att vilja ta strid om värderingar finns bara en väg framåt. Den stavas politik som ger männi­skor utbildning, jobb och riktiga möjlig­heter. Och som bottnar i en idé om hur de ska kunna mötas.

Allt fler tycker att den integrations­utmaning Sverige står inför i första hand handlar om kultur.

Det är en utgångspunkt socialdemokratin aldrig får gå med på.

Jo, en ledande företrädare för ett ­feministiskt parti bör kunna skaka hand med kvinnor. Och vi kan och bör diskutera konflikter mellan konservativ religion och liberala rättigheter. Men om indignation och moralpredikningar är vårt enda svar till ungarna längs röda linjen så kommer det att gå illa med Sverige.

På senare tid har Socialdemokraterna ändrat sin retorik för att fånga upp ­tidens konservativa strömningar. På partiets kongress förra året talade ­Löfven mycket om plikt. På den vägen har det fortsatt.

Plikt är inget dåligt begrepp. Ett samhällskontrakt bygger på att alla gör en insats.

Men krav på att de där nere ska skärpa sig utan en tydlig idé om hur deras frihet ska kunna öka riskerar att bli ett slags överhetens moraliserande.

Sverige är på många sätt en ekonomisk framgångssaga. Förra veckan kom statistik som visar att vi har den högsta sysselsättningsgraden i Europa. De ­flesta med jobb har fått det bättre de ­senaste åren, räknat i reallöneökningar och bättre levnadsstandard. Stockholm är ett kreativt centrum i världsklass för teknik- och IT-företag.

Samtidigt i samma stad denna ­ökande fattigdom, hårt sorterad längs klass- och etnicitetsgränser.

Jag har en fråga jag brukar ställa till ­ledande socialdemokrater: Hur ser er plan ut för att bryta segregationen i skolan? Den brukar de inte kunna ­svara på. Men det måste de.

För deras viktigaste uppgift är skolan. Den måste – måste! – hållas ihop och återigen bli en verklig mötesplats.

Då krävs kraftfulla insatser.

De tio miljarderna till kommunerna som Löfven lovade i vårbudgeten var bra. Men problemen är mycket större och mer komplexa än vad de pengarna kan lösa.

Det förstår folk i både Bredäng, ­Mälarhöjden, Fittja och på Karlaplan.

Det måste Socialdemokraterna också visa att de begriper. Och sedan måste de politiska svaren dimensioneras därefter.

När det gäller skolan handlar det om att begränsa skolvalet. Att sätta stopp för vinster. Att tvångsförvalta skolor i kommuner som inte klarar att göra jobbet. Om ökade resurser och ett ­system som gör att pengarna hamnar där de verkligen behövs bäst. Om både mobiltelefonförbud i klassrummet, ­höjda ­lärarlöner och bussning där det krävs så att barnen möts.

Till att börja med.

För att återgå till Stefan Löfvens ­favoritord så har han och hans parti också en plikt. Och det är att se till att alla ungar som bor längs Röda linjen får en hygglig chans i livet. Att de får växa upp ihop.

Kulturkriget är här, men ­Socialdemokraternas centrala uppgift är inte att skrika högst i den striden.

Deras jobb är att väldigt konkret ­svara på frågorna som ställs i dagens reportage på aftonbladet.se.

Att bli heligt förbannade över den brist på frihet unga männi­skor växer upp i och känna just en pliktens nödvändighet att agera.

ARTIKELN HANDLAR OM