ÅSIKT

Ekonomer har varit en kudde att luta sig mot

Foto: Andreas Bardell/OBS: MONTAGE
Anders Borg och de andra nedskärningsivrarna har kanske inte haft stickade pojkvänner att luta sig mot. I stället har historien om de slösaktiga sydeuropéerna och nationalekonomin varit en stabil grund.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den som vill ska nu kunna införskaffa en stickad pojkvän i naturlig storlek. Den holländska konstnären Noortje de Keijzer presenterade i veckan sitt projekt ”min stickade pojkvän”. Han är ”en kudde med en berättelse, en kudde med ­personlighet”. (Och dessutom maskintvättbar).

Tanken är att man ska ha hans stickade armar om sig när man sover:

”Du kommer aldrig att behöva känna dig ensam igen”.

Konstprojektet som har gjort succé på nätet handlar förstås om ensamhet och vad vi tar till som substitut för det som är på riktigt.

Nationalekonomi till exempel.

Thomas Herndon är 28 år och pluggar ekonomi vid Umass Amherst. Han har fått i läxa att kopiera datametoden i en känd ekonomisk studie. Han väljer en av de mest betydelsefulla studierna han vet: Harvardprofessorerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoffs ”Growth in a time of debt”.

■ ■ ■

Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff visade att länder med skulder som överstiger 90 procent av BNP får problem med tillväxten. Den har använts otaliga gånger i den politiska debatten.

”Titta! Det är därför som Europa ­måste skära ned! Kom inte här med ert prat om att hårda nedskärningar kommer skada tillväxten. Det är tvärtom!”

Thomas ska dock bara göra sin hemuppgift. Han skickar ett mejl till Harvard och ber att få ta del av professorernas ­data. Carmen Reinhart mejlar en stor ­Excel-fil.

Thomas öppnar den. Något är galet. Professorerna har bara gjort ett genomsnitt av raderna 30 till 40. Inte 49. Flera länder som har haft hygglig tillväxt ­under perioder av hög skuldsättning räknas ­inte med.

Studien är fel. Så bräckliga kan våra sanningar vara.

Den 28-årige studentens upptäckt slår ner som en bomb. Bloggen där hans avslöjande publiceras kraschar. Nedskärningskejsaren var naken. Upp är ner och ner är upp. Progressiva ekonomer som Paul Krugman har vrålat från ­sidorna i New York Times i snart två veckor.

Hög statsskuld slår inte mot tillväxten på det sätt som Reinhardt och Rogoff alltså påstods ha visat. Vad vi har sett de ­senaste åren är snarast det omvända: hur låg tillväxt skapar stora statsskulder.

Bankerna skapade finanskrisen, finanskrisen slog ut tillväxten, då sköt statsskulderna i höjden. Högerpolitiker som Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel och ­David Cameron såg emellertid inte på krisen på detta sätt.

De gjorde problemen till en fråga om slösaktiga syndarländer som festat upp alla pengarna. På samma sätt hette det att Storbritanniens problem var orsakade av en slösaktig Labourregering. Att statsskulden i förhållande till BNP var en av de lägsta på 300 år innan finanskrisen verkade inte spela någon roll.

Situationen tolkades som att det var hög statsskuld som hade orsakat krisen – inte krisen som hade orsakat den höga statsskulden.

Lösningen blev stora nedskärningar. Här också.

Som man säger: På varje komplext problem finns en mycket enkel lösning, och den är fel.

Och man hade inte behövt en 28-årig student för att inse det.

New York Times rapporterade i veckan att tio procent av grekiska skolbarn svälter, eller riskerar svält. En typ av statistik som vi är mer vana vid att ­höra från fattiga delar av Afrika än från vår egen kontinent. Det är detta, snarare än räknefelen i cell L51 i ett Excel-dokument som borde få oss att om­värdera nedskärningarna.

För självklart kan svältande barn inte vara bra för ekonomin. Att national­ekonomin de senaste 30 åren varit blind inför sådana självklarheter är ett mycket större problem än att två kända Harvard­professorer inte förstod sin egen Excel-data.

■ ■ ■

Oavsett hur mycket vänsterekonomer nu vrålar om Reinhart-Rogoff-skandalen så kommer det inte att få nedskärningskramare som Anders Borg att ändra sig.

Det är väldigt lätt för Angela Merkel att säga att en hemmafru i Schwaben kan förklara eurokrisen eftersom denna hemma­fru vet att man inte kan spendera mer än man tjänar.

Det är väldigt lätt för David Cameron att jämföra den brittiska ekonomin med en person som dragit på sig kreditkortsskulder.

Det är väldigt lätt för Fredrik Reinfeldt att vinna ett val mot Mona Sahlin genom att hänvisa till kreditkortsslarv och risken för att ”Sverige blir som Grekland”.

Åtstramningspolitiken har varit attraktiv eftersom den är populistisk – inte för att den är forskningsbaserad.

■ ■ ■

Angela Merkel, David Cameron och Fredrik Reinfeldt vet mycket väl att ett lands ekonomi inte kan jämföras med ett hushålls.

Men de vet också att sådan förenklad retorik fungerar.

Nedskärningspolitiken blev deras ­substitut.

Historien om de slösaktiga sydeuropéerna var en kudde att luta sig mot. En ­kudde med en berättelse, en kudde med personlighet. Det kändes som att man ­hade ett moraliskt budskap, trots att det var just det man saknade.

Tyvärr är det den här funktionen som nationalekonomisk forskning har haft de senaste decennierna.

I stället för att vara ett komplement, en av flera sorters input man kan ta in i det politiska beslutsfattandet har den blivit ett substitut för idéer.

Ett substitut i naturlig storlek i en värld som tycks för komplex för politiska lösningar.

”Du kommer aldrig att behöva känna dig ensam igen”.