ÅSIKT

Vi måste prata om S

Läs samtiden – inte opinionsmätningar

Foto: MAGNUS WENNMAN
Stefan Löfven har upprättat respekten för svensk socialdemokrati, men partiet måste också se och följa de stora förändringar som sker i samhället.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är dags att tala allvar om Socialdemokraterna.

Varje vecka tycks nämligen bjuda på nya problem för alliansregeringen.

Maud Olofsson som vägrar att komma till Konstitutionsutskottet och svara på frågor om Nuon-affären. Polisen, försvaret och skolan som alla är i kris och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som mentalt tycks vara någon helt annanstans.

Fredrik Reinfeldts plan att gå till val på regeringsduglighet, vad har hänt med den?

Många diskussioner inom Moderaterna handlar i dag om vilka inbördeskrig partiet riskerar efter en valförlust i höst. Det kanske är naturligt, men det är bara att hoppas att Fredrik Reinfeldt inte redan psykologiskt har gett upp regeringsmakten. Precis som Irene Wennemo skrev här på Aftonbladets ledarsida är det farligt för Sverige med en stats­minister som släpper ratten i förtid.

Oavsett politisk färg.

Regeringens problem gör dock att vi måste börja prata om Socialdemokraterna.

Stefan Löfven har lyckats med mycket under sin tid som partiledare. Perioden av läckor, kaos och interna självmordsinstinkter under Håkan Juholts korta ledarskap har partiet lagt bakom sig. Det nya lugnet är inget som resulterar i några tidningsrubriker, men det är fundamentet utan vilket inget annat kan bli gjort. Magdalena Andersson har lyckats matcha Anders Borg på ett sätt som hennes företrädare har haft svårt med och den omläggning av skolpolitiken som  Mikael Damberg genomfört har börjat ge utdelning.

■ ■ ■

Stefan Löfven och hans lag har återupprättat respekten för svensk socialdemokrati.

Det är ingen liten sak. De ska ha all heder för det.

Men det räcker inte.

Stefan Löfven måste nu genom­föra vad hans företrädare Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt inte klarade av: En ny social­demokrati.

Socialdemokratins grundläggande problem har nämligen varit för­vånansvärt konstanta de senaste tio åren. Det handlar om brist på uppdaterad politik, brist på egen ekonomisk analys, ointresse av att läsa sin samtid och brist på fantasi. Det handlar om tendensen att befordra människor utifrån lojalitet snarare än kompetens, bristen på humor och självdistans samt höga väggar runt partiorganisationen som håller smarta människor inne och smarta idéer ute.

Stefan Löfven kan mycket väl bli statsminister utan att adressera dessa problem.

Men han kommer inte att kunna förbli det särskilt länge.

Till Socialdemokraternas fundamentala och minst tioåriga huvudvärk har man de senare åren dessutom adderat en ny ängslighet. Av rädsla för att stöta sig med mittenväljarna har man valt att spela ner nästan alla de frågor som lockar unga människor till politiken: utrikespolitik, miljöfrågor och feminism.

Har socialdemokratin i dag någon utrikespolitik? Var finns partiet i miljö­frågorna och driver de några feministiska sakfrågor?

Vilka företrädare har man över huvud taget på dessa områden?

Frågorna kan tyckas perifera i dagens politiska klimat, men är viktiga.

Inte bara i sak, utan för ett partis hela själ.

Norges Jonas Gahr Støre spelade, som utrikesminister, roll för hela social­demokratins profil, precis som Anna Lindh på sin tid gjorde i Sverige. Många av dagens duktigaste social­demokratiska företrädare, som Magdalena Andersson, började sitt politiska engagemang i just internationella frågor.

Inte ens Magdalena Andersson blev med andra ord socialdemokrat för att hon brann för budgetregler.

Det tål att tänkas på.

Om Stefan Löfvens strategi för en eventuell rödgrön regering är att Social­demokraterna ska vara gubbiga och regeringsdugliga – så kan Miljöpartiet ta allt det där moderna – då har Sverige problem.

■ ■ ■

Socialdemokratins styrka har historiskt alltid kommit ur ambitionen att kombinera romantik med pragmatism och modernitet med stabilitet.

Ger man upp detta, har man också delegerat en stor del av sin själ till Miljö­partiet.

Ett miljöparti som garanterat inte kommer att kunna hantera det.

Vinner Stefan Löfven valet kommer det att vara åtta år sedan Sverige senast hade en socialdemokratisk statsminister. År under vilka inte bara Sverige har transformerats utan år under vilka hela världen har blivit något annat.

Den globala finanskrisen har ritat om den ideologiska spelplanen. Detta gäller inte bara i länder som Storbritannien, USA och Island vilka var beroende av en groteskt uppblåst banksektor.

Eller länder som Spanien, Irland och Grekland som på olika sätt slets sönder av eurokrisen.

Eller stormakter som Kina, vilka drog geopolitiska slutsatser om att krisen betydde slutet för västerlandets dominans.

Det betyder även i Sverige.

■ ■ ■

En ny ekonomisk idédebatt har brett ut sig nästan överallt i världen. Den har ett helt nytt fokus på ojämlikhet, är beredd att ifrågasätta gamla dogmer och tänka nytt om allt från arbetsmarknad till riksbanker.

Av någon anledning tycks den inte nå Sverige.

I tankesmedjan Tidens nya antologi ”Världens kris – vänsterns lösningar” (som jag har varit en av redaktörerna för) skriver Peter A Hall om den teknokratiska socialdemokratins begränsningar. Om dagens socialdemokrati missar att finanskrisen, förutom en kris för nyliberalismen, också är ett rop på en ny progressiv rörelse kommer den förändringspotential som finns att gå förlorad.

Om allt vänstern har att erbjuda är teknokrati kommer hålet i den sociala fantasin som nyliberalismen lämnat efter sig, att fortsätta fyllas med något annat. Tack och lov finns det en livaktig och spännande socialdemokratisk debatt internationellt. Det är dags att ta in den även i Sverige.

De ekonomiska idéerna är i rörelse på ett sätt som inte varit fallet på över 30 år.

Svensk socialdemokrati måste börja förhålla sig.

Stefan Löfvens uppgift är mycket större än att bara vinna valet i höst.

Social­demokratin måste börja läsa sin samtid igen. Inte bara opinions­mätningar.

ARTIKELN HANDLAR OM