ÅSIKT

Dags att Borg pratar om välfärdsoligarkin

Foto: Thomas Johansson
Finansminister Anders Borg (M) skulle behöva komma på nya
saker att säga. Det vore bra för alla inblandade parter.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Han säger alltid samma sak, varje gång man träffar honom” utbrister Financial Times mäktige chefsekonom Martin Wolf när Anders Borg kommer på tal.

Jag protesterar lite symboliskt. Man bör försvara sitt land i dessa sammanhang, tycker jag. I alla fall genom att muttra.

Någon dag senare slår det mig dock hur rätt han har.

I torsdags gav sig Anders Borg näm­ligen ut i jämställdhetsdebatten. Det var lagom till Nordiskt Forum i Malmö, den största feministiska samlingen

på 20 år. Finansministern listade i Expressen fem punkter för ett mer jämställt Sverige, de tre viktigaste var i tur och ordning: stabila statsfinanser, jobb­skatteavdrag och rut.

Att Anders Borg listar stabila stats­finanser, jobbskatteavdrag och rut är ungefär lika förutsägbart som att Aftonbladet skriver ”Estelle stal showen” varje gång lillprinsessan Bernadotte visar sig.

Det har blivit naturlag.

Och kanske är det verkligen att finansminister Borg alltid säger samma sak.

Men då har vi problem.

■ ■ ■

Förra veckan kom uppdaterad statistik från Försäkringskassan som visade hur kvinnorna i vården och omsorgen har högst sjukfrånvaro i Sverige.

Dagens Arena rapporterade hur antalet sjukdagar ökat före tredje året i rad i Stockholms läns landsting.

Undersköterskor, vårdare och sjuksköterskor: deras kroppar verkar inte hålla.

Det är den ena sidan av det vi kallar för vårdbransch.

Den andra kunde vi läsa om i en ny rapport från tankesmedjan Tiden.

I ”Oligarkerna – vinnarna i slaget om välfärden” beskriver Sten Svensson hur avregleringarna av den offentliga sektorn skapat ett ”entreprenörskap” som bygger på politiska kontakter.

”När företagen släpptes in i välfärden öppnade det för privatpersoner att berika sig.”

De som arbetade på rätt ställen, kände rätt personer och fick rätt information gavs extremt goda förutsättningar att bli miljonärer.

Det finns få andra ”marknader” där man kan köpa loss en vårdcentral för 700 000 kronor och snabbt sälja den för 20 miljoner.

Goda politiska kontakter gav möjlighet att överta offentliga verksamheter till priser långt under deras värde.

Regelverket var extremt gynnsamt och kostnaderna för att starta företag minimal. I Stockholmsregionen bröt dess­utom flera privatiseringar mot lagen.

Det är en läsvärd rapport. På många sätt är välfärdsoligarkin en mycket större och grundläggande fråga än debatten om vinst i välfärden.

Att samma personer som driver igenom en avreglering sedan berikar sig på den borde bekymra alla svenskar.

Oavsett om vi gillar den lokala privata vårdcentralen, eller inte.

Oavsett om vi är för vinst i välfärden, eller inte.

■ ■ ■

Det handlar om demokrati, och om rent spel. Den internationella anti­korruptionsorganisationen Trans­parency International har upprepande gånger varnat för att Sveriges arbete mot korruption måste förändras. De

citerar just utvecklingen med allt fler privata företag i offentlig sektor som den stora risk­faktorn.

Ett av de mer rimliga argumenten för privatiseringen av välfärden var alltid att det skulle ge kvinnor möjlighet att starta företag, bygga upp något eget och ta makten i en sektor styrd av manliga chefer och en stat som främst såg välfärden som en plats att anställa folk i.

Men dagens välfärdsoligarki verkar snarast vara ett manligt kompisgäng som råkade vara politiskt aktiva i samma ungdomsförbund.

Nio av tio riskkapitalägda välfärds­bolag har manliga direktörer och det är ont om kvinnor på ledande positioner i de dominerande vård- och utbildningskoncernerna.

Detta i en bransch som är så oerhört kvinnodominerad på alla andra nivåer.

Det finns rapporter som pekar på att arbetsmiljön i den privata vården är bättre för de anställda. Det finns andra studier som ser ut att indikera motsatsen.

I grund och botten finns det mycket lite forskning.

Den svenska välfärden har i decennier byggt på att kvinnor subventionerat den med låga löner och trasiga kroppar. Privatiseringarna lyftes fram som en feministisk lösning.

Den har inte fungerat som en sådan.

Det betyder inte att vi ska försöka backa bandet till en tid innan valfrihet. Men det betyder att vi måste börja leta efter nya lösningar på problem som är lika gamla som den svenska välfärdsstaten själv.

■ ■ ■

För Sveriges del handlar de viktigaste feministiska frågorna i dag om löner och villkor på vår extremt könssegregerade arbetsmarknad. Detta är inte bara en fråga om knän, ryggar och ständiga omorganisationer för välfärdsarbetarna.

Det är en av de avgörande framtidsfrågorna för hela Sverige.

Anders Borg beskriver alltid stabila statsfinanser som grunden för ekonomiskt välstånd. Statsskulden är alltid den första bilden i hans powerpoint-presentation, så även bland feministerna på Nordiskt Forum i Malmö.

I begynnelsen fanns budgetreglerna ...

Tänk om vi hade en finansminister som började sin berättelse någon annanstans. I begynnelsen fanns omsorgen.

Tar ingen hand om oss när vi är gamla, nyfödda, sjuka eller svaga, kan inget annat heller fungera.

Om välfärden betraktades som den grund i ekonomin som den är skulle vi få en helt ny debatt.

Anders Borg hade behövt komma på nya saker att säga.

Och det hade varit bra för alla inblandade.

ARTIKELN HANDLAR OM