ÅSIKT

Berlin ett dilemma för kommunismen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Helmut Kohl var inte ens i landet. Så oväntat var Berlin-murens fall för 20 år sedan. Vakter som en månad tidigare hade skjutit skarpt i samma läge, släppte plötsligt över människor från öst till väst. MTV (som på den tiden tydligen spelade bra musik) sände direkt till en minst sagt förvånad omvärld och allt förändrades:

Kommunismen föll, Sovjet kollapsade, kalla kriget tog slut, Tyskland återförenades och vi fick en Europeisk union från Lissabon till Tallinn. Inte ett enda av Polens grannländer är i dag detsamma som det var 1989 (och då har Polen för en gångs skull inte ens flyttats på kartan).

Den tjeckiske författaren Milan Kundera skrev att ”kommunismen skulle vara en plats där varje människa var en not i en magnifik fuga av Bach; men där den som vägrade sin tilldelade ton blev en simpel svart prick, värdelös och meningslös, lätt att fånga och krossa mellan fingrarna likt en fluga.”

Ingenstans ställdes detta kommunismens dilemma på sin spets som i Berlin. Ingenstans var flykten västerut enklare eller mer massiv. Och om kommunismen var paradiset – varför flydde

människor? Och om människor flydde – hur skulle paradiset kunna fortsätta tro på sig själv som ett paradis? Därför byggdes muren 1961. Syftet var inte att hålla någon ute men att hålla de egna invånarna inne. Albert Camus definierade kommunismen som inget annat än den urgamla drömmen om enhet – men projicerad horisontellt på en jord berövad på Gud. Människor fortsatte fly i tusental, gränsvakter dödade hundratals ”kamrater” tills de för tjugo åt sedan inte sköt längre.

Det är lätt att glömma att Kina 1989 såg ut att vara på samma väg – oroligheter, demonstrationer och ungdomar på gatorna. Skillnaden var att här valde regimen just att den 4 juni öppna eld mot demonstranterna och 1989 blev i stället året när Kina tog en annan väg.

Att kommunismen skulle falla i Europa var något min farfar, född i Sankt Petersburg före revolutionen och död i åttiotalets Polen, aldrig tvivlade en sekund på. Denna övertygelse var helt obeveklig (ett familjedrag) och helt oberoende av allt alla andra sa, men han fick aldrig uppleva när den blev verklighet. Pappa som var med om upproren i Gdansk 1970 (kanske den första inandningen till vad som nitton år senare blåste omkull muren), upplevde det i stället. Men då från en villa i södra Sverige. Där det antagligen inte känns.

ARTIKELN HANDLAR OM