ÅSIKT

Lärarmyten är en del av skolans problem

Foto: STIG-ÅKE JÖNSSON
Låt hatten Sitta kvar Jan Björklund längtar tillbaka till en tid då folket i byn stannade och tog av sig hatten när läraren gick förbi. Men det är inte den sortens yrkesstatus som måste återvinnas för att svenska skolan ska ta sig upp ur krisen.
LEDARE

17 april 2011. Krisen i skolan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det finns tre skäl att bli lärare: juni, juli, augusti. Men bortsett från de långa sommarloven? Om man får tro rubrikerna de senaste åren: Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle sätta sin fot på den sjunkande skräckfarkost som verkar gå under namnet ”den svenska skolan”?

Befolkad av småjävlar i bakvänd keps som kan mobba och sms:a men inte läsa och skriva. ”Om inte jag får som jag vill, tar jag min skolpeng och drar” vrålar de, svingar sig i lysrören och skriver sämre resultat på nationella provet än analfabetiska barnhemsbarn på moldaviska landsbygden. Hela Sverige kommer i framtiden behöva jobba med att till­verka billiga gympaskor att exportera till Asien, tänker du när du rättar deras matte­prov. Men du försöker i alla fall lära dem att veta hut. Eller åtminstone sluta upp med att kalla dig hora innan lunch. Varvid de känner sig kränkta. Eventuellt bränner de ner gymnastiksalen.

Svensk skola är i kris. Resultaten sjunker och vår nationella självbild ­skakar. På tyska finns ett ord för fenomenet: ­”Pisa-chock”. PISA är den OECD-studie som ­mäter kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. 
 

Så vad ska vi göra? Länder med toppresterande skolsystem som Finland, Japan, Singapore och Korea är alla väldigt olika. De lär ut olika saker på olika sätt i skolsystem som ser väldigt olika ut. Men ­deras skolpolitik har en sak gemensamt: lärarnas kvalitet är första prioritet. Så när svensk skola krisar mässar politiker i kör: ”Vi måste höja lärarnas status”.

Det är naturligtvis sant. Frågan är bara hur.

Jan Björklund har sin berättelse: Det var en gång en tid när folket i byn stannade och tog av sig hatten när läraren gick förbi. Att vara lärare var ett respekterat yrke på samma sätt som läkare – i kraft av sin väldefinierade roll på samhällsstegen. På något sätt måste vi hitta tillbaka till detta.

Regeringen försöker: bland annat med sättet de utformat sitt förslag om lärar­legitimation. Många långa år på en specifik utbildning, här har du din legitimation och nu är detta vad du är. Frågan är om det verkligen är rätt utgångspunkt. Kan läraryrket bli en bana som medicin?

”Den som kan något, den gör det. Den som inte kan något, den undervisar” skrev George Bernard Shaw. Lärare blir man om man har misslyckats med allt annat, det var tydligen en åsikt redan på 1800-talet. Politikerna vill höja statusen för att attrahera toppstudenter, samtidigt kommer statusen knappast höjas om inte toppstudenter väljer att bli lärare. Hur bryter man den spiralen?

En stor studie gjord av den brittiska tankesmedjan Policy Exchange visar att studenter är positiva till idén att undervisa, å andra sidan värjer de sig mot tanken att bli lärare för livet. Däremot har Storbritannien haft stor framgång med projektet Teach First. Där antas toppstudenter från helt andra utbildningsprogram, får en intensiv pedagogisk utbildning och jobbar sedan två år med att undervisa i särskilt problemtyngda skolor. Programmet organiseras i samarbete med näringslivet och resultatet har varit ­succéartat. Dessutom har ungefär femtio procent valt att fortsätta undervisa. Det kan vara en väg. 

På samma sätt skulle man kunna ­fråga sig vad som skulle göra det attraktivt för människor i medelåldern att bli lärare. Personer som redan har framgångsrika karriärer, exempelvis i näringslivet, men känner att de skulle vilja göra något annat. En snabb pedagogisk utbildning av hög kvalitet och möjlighet att ­ganska snart få en ledarskapsposition på ­skolan? Kanske.
 

Poängen är inte att detta är hela lösningen, eller att tanken på någon form av lärarlegitimation är fel. Bara att det kanske är rimligare att fundera kring vad som skulle locka de mest kompetenta utifrån dagens arbetsmarknad och dagens värderingar. Inte från en dröm om att läraryrket ska få den specifika roll på samhällsstegen som en gång gav yrket status i en typ av klassamhälle som vi ändå inte vill tillbaka till.

Den gammeldags lärarmyten är en stor del av skolans problem.
 

Läraren är inte en ensam auktoritets­figur framme vid katedern. Lärarna är professionella människor i en av de viktigaste verksamheter som finns: de behöver hjälp av varandra och av sina chefer. I världens mest framgångsrika skol­system ägnar rektorer åttio procent av sin tid åt att göra lektionerna bättre. I den svenska skolan får en lärare nästan aldrig besök av skolledarna i klassrummet. Inom vilken annan bransch hade en ­sådan brist på feedback och stöd accepterats från en chef?

Problemet är inte att läraryrket har förlorat en status sprungen ur en förlorad värld. Tvärtom. Skolan behöver uppenbarligen professionaliseras till att bli mer lik andra branscher och resten av arbetsmarknaden.

Lärarna behöver bättre möjligheter att göra lönekarriär och skolledare som hjälper dem att utvecklas.

Inte att man lyfter på hatten för dem.