ÅSIKT

Gnäll, skäll – och kärlek till festen

Foto: AP
Stick och BRINN Britterna har nu gnällt på OS i månader, men samtidigt, precis som I-or i Nalle Puh, är de rätt så glada över uppmärksamheten.
LEDARE

29 Juli 2012 Olympiaden har splittrat London

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Äsch, varför ska vi bry oss om den olympiska elden. Det är inte som att den här stafetten med facklan har något att göra med antiken. Det hittades på av Nazityskland till OS i München 1936”.

Här i London har britterna gnällt på olympiaden i månader. Det är en del av nationalkaraktären, hävdade New York Times ursäktande: De är som I-or i Nalle Puh.

Vid mitt kontor i Bloomsbury har någon målat en egen vägskylt. En stor pil och texten: Oxford Street ligger ditåt, era idioter. Överallt beordras man att und­vika kollektivtrafiken, undvika de nybyggda OS-vägarna och ja – undvika OS.

Det är som om någon har fest i vårt hus, tar gigantiska inträdesavgifter och vi alla är inlåsta i källaren, konstaterade skribenten Dan Hancox.

Och samtidigt – precis som I-or – någonstans är britterna glada över uppmärksamheten.

Storbritanniens ekonomi krympte med 0,7 procent mellan april och juni i år. Det är en siffra som får eurozonen att se ut som ett ekonomiskt kraftpaket.

Det är lätt att glömma att Storbritannien är mycket mer beroende av finansdistrikten i östra London än vad USA är av Wall Street.

När krisen slog 2008 slog den hårt.

Storbritannien kravlade sig ur den första lågkonjunkturen, men de stora nedskärningar som den konservative premiär­ministern David Cameron genomförde när han kom till makten för två år sedan har tryckt ner landet i en andra lågkonjunktur.

När jag knackade dörr i den brittiska valrörelsen 2010 tillsammans med en entusiastisk ung Labourkandidat med rosett på kavajslaget skulle vi varna för just en sådan double dip. Sedan fick vi te med mjölk och blaskig toast på ett slitet hak vid tunnelbanan.

Det kanske inte var höjden av politisk kommunikation. Invånarna i de fattiga kvarteren i östra London stirrade rätt oförstå­ende på oss. Double dip recession? Men nu har det alltså hänt. Och det är just dessa nergångna stadsdelar som är tänkta att vinna på de olympiska spelen.

Långt efter att den sista guldmedaljen är utdelad.

Av de städer som har stått värd för OS de senaste 30 åren är det egentligen bara Barcelona och Atlanta som har sett långsiktiga positiva effekter. Inför olympiaden 1992 renoverade Barcelona sina nergångna hamnkvarter och sedan dess har turisterna strömmat till. I Atlanta byggde man inför OS 1996 medvetet för att minska fattigdomen. Och det var på denna vinkel som kulturminister Tessa Jowell sålde in OS-projektet till Londons dåvarande borgmästare Ken Livingstone.

Den socialdemokratiske Livingstone avskydde sport (”Jag gick på en cricketmatch 1972 och somnade”). Men Livingstone såg sin chans att blåsa nytt liv i det nergångna och fattiga östra London.

Pengarna till den här typen av infrastrukturprojekt skulle annars ha tagit

decennier att skaka fram.

Östra London är östra London. En schizo­fren värld av inte helt obetydlig charm. När du passerat finansdistriktens skyskrapor vid Liverpool Street går det plötsligt inte att hitta en bankomat.

Bankerna som delar ut bonusar uppe i glastornen är på gatorna nedanför sina stålpalats rädda för vandalism. Invånarna anses för fattiga för att behöva ta ut pengar i varje hörn. Samtidigt växer det upp trendiga kaféer och konstgallerier som svampar. Den som har vassa arm­bågar kan köpa stans billigaste pelargoner på den vilt skrikande installation som är blomstermarknaden på Columbia Road. Men bortom den växande hipphetsfaktorn är statistiken glasklar: ju längre österut desto kortare medellivslängd, desto fler avhopp från skolan och desto färre chanser att hitta ett jobb.

Områdena runt den olympiska parken är några av de fattigaste i hela England. Olympiaden är världens chans.

Samtidigt börjar allt fler ställa sig frågan vems olympiad det egentligen är.

Framför facklan med den olympiska elden kör bilarna som gör reklam för sponsorerna. Min kompis femåriga dotter undrar vad det är för något. Ska jag säga till henne att det är en onyttig läskedryck samt en av de där bankerna som har förstört vår ekonomi?! utbrister han frustrerat. Och nej, jag vet inte heller vad det har med sport att göra!

Blomsterhandlare och kaféer har tvingats ta ner dekorationer som anspelar på olympiaden. Det är bara de officiella sponsorerna som ska skylta med olympiska ringar och ord som guld eller sommar. En speciell märkespolis bevakar.

Inom alla OS-områden är det bara McDonalds som får servera pommes

frites. 800 matställen har fått förbud. Men man har gjort undantag för friterad potatis som serveras tillsammans med fisk. Nationalrätten fish and chips gick med andra ord inte att bli av med.

Där någonstans går gränsen.

Men reglerna är ytterst förvirrande. Borgmästare Boris Johnson försökte klargöra: Om du vill ställa fem donuts i ditt fönster och kalla det för olympiska ringar, ja det får du göra.

Britterna suckar och konstaterar torrt att ja, det är vansinne men det går inte att organisera en olympiad på något annat sätt. Det är vad man har sagt åt dem.

Precis som man sa åt dem i decennier att det inte gick att driva en ekonomi på något annat än en överdimensionerad finanssektor:

Vi måste vara snälla mot bankerna, de är det enda vi har, skrev borgmästare Johnson nyligen.

Och det är väl detta som får invånarna i östra London att trots allt inte våga hoppas för mycket. När finansvärlden reste sina glaspalats vid kanten till deras kvarter droppade pengarna inte ner på deras gator. Kommer det bli likadant med den här olympen?

Skådespelen kommer att lämna staden. Frågan är om de lämnar bröd efter sig.

Och om det står Coca-cola på det.