ÅSIKT

Politiker måste inte mysa ihop

Vänner och fiender

Foto: BJÖRN LINDAHL
Korvgrillning är trevligt men får inte förväxlas med kärnan: En gemensam politik.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Alliansen hade möte hemma hos Annie Lööfs föräldrar i Maramö. Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund hade tryckt ihop sig i soffan framför tv:n. Göran Hägglunds arm runt Center­ledaren, statsministern och utbildningsministern i skjortärmarna. Det kan vara årets mest ångestladdade bild.

Utanför i snön har journalisterna ­intervjuat varandra. Enligt Lööfs presschef ser partiledarna Rapports 18-sändning i SVT1. Dagen efter har de presskonferens.

De presenterar: ingenting.

Åtskilliga kommentatorer har beskrivit Alliansens fiaskoartade möte som ”blockpolitikens död”. Med två partier under riksdagsspärren kan Reinfeldt inte längre säga att han leder ett ”stabilt regeringsalternativ”.

Inga krystade familjefoton kan förändra den saken.

Men det finns något annat som vi också borde prata om angående Maramö:

Varför har vi blivit så fokuserade vid att politiker som ska jobba ihop måste ”se ut som att de trivs ihop”?

■ ■ ■

I ett läge med åtta procents arbets­löshet måste statsministern lägga två dagar på att åka hem till Annie Lööfs föräldrar och se ut som att han tycker om Annie Lööf. Han måste grilla korv med Jan Björklund som precis har sågat hans försvarspolitik och han måste låtsas som att han bryr sig om två krisande små­partier vars enda funktion i hans värld har varit att göra Moderaterna större.

Reinfeldt säger att ”regeringsfrågan” är en av de viktigaste i svensk politik. Okej, men låt oss vara mycket tydliga med en sak: regeringsduglighet har ingenting att göra med att sitta och mysa hemma hos Annie Lööfs föräldrar.

Daniel Day-Lewis vann natten till i måndags en Oscar för sin roll som den amerikanske presidenten ­Abraham ­Lincoln i Steven Spielbergs hyllade film.

”Lincoln” bygger (om än löst) på Doris Kearns Goodwins lika hyllade bok ”Team of rivals: The political genius of Abraham Lincoln”.

När Abraham Lincoln blev president 1860 valde han in New York-senatorn William H Seward, Ohio-guvernören Salmon P Chase samt Missouris äldre statsman Edward Bates på de tyngsta posterna i regeringen.

Var detta personer som han hade åkt på dela-ut-orangea-ballonger-turné och badat badtunna hemma hos Maud Olofsson med?

Nej, det var personer som hade ställt upp mot honom i valet. Det var personer som inte bara ogillade Lincoln, de hatade varandra.

I flera fall vägrade de vara i samma rum.

■ ■ ■

Detta gällde även andra inom administrationen. Den mest konservative medlemmen, Montgomery Blair, samt krigsministern Edwin M Stanton tålde inte varandra så till den grad att Blair vägrade sätta sin fot på krigsministeriet. Detta trots att han naturligtvis var intresserad av att få veta hur det gick i det pågående inbördeskriget.

Rivalitet kan gå för långt.

Lord Castlereagh och George Canning, två seniora brittiska statsråd, försökte 1809 döda varandra. Det var onekligen överdrivet. John Campbells bok ”Pistols at dawn: Two hundred years of political rivalry” visar att politisk rivalitet alltid har funnits.

Abraham Lincolns geni låg i att han ­accepterade detta. Han valde att se ­bortom personliga motsättningar och tillsätta positioner utifrån kompetens. Inte utifrån vem han gillade att grilla korv med. Framför allt såg han sin uppgift som att ena sitt ”lag av rivaler”, inte genom myspys, men genom arbete mot ett ­gemensamt mål. Det är också därför som ”Team of rivals” har lästs som en ledarskapsmanual av allt från stora företagsledare till Barack Obama.

■ ■ ■

Även svenska politiker borde öppna den. Om så bara för att påminnas om att det inte var Maud Olofssons badtunna eller personkemin mellan Fredrik, Lars, Maud och Göran som gjorde att svensk höger samlade sig 2006. Det var att Moderaterna formulerade ett politiskt program som de andra kunde ställa sig bakom (”arbetslinjen”). Samt att Fredrik Reinfeldt mobiliserade dem mot en gemensam fiende (Göran Perssons långa maktinnehav).

Resten var bara konfetti. Vilket aldrig är att förakta. Men det får inte förväxlas med kärnan.

Det gjorde Mona Sahlin när hon trodde att det där att ”ha ett regeringsalternativ” innebar att åka på krystade tågturnéer. ”De rödgröna” floppade 2010 ­eftersom Socialdemokraterna till skillnad från Moderaterna inte först hade formulerat en sammanhängande politik.

Det är också detta som Annie Lööf missar när hon bjuder hem sina partiledarkollegor på föräldrafritt hemmamys. Man blir inte ett lag för att man gillar varandra, man blir ett lag för att man har ett ­gemensamt projekt.

Under allt detta ligger större frågor om den nuvarande svenska politiska kulturen. Politiker som ”myser ihop” har blivit ett substitut för politiker som formulerar politik. Kanske för att vi inte låter dem.

■ ■ ■

Säga vad man vill om Socialdemokraterna, men de 2 840 sidor med riktlinjer och förslag som de noggrant förberett och som ska behandlas på parti­kongressen nu i mars, säger en hel del om att de tar politik på allvar.

Vi har blivit besatta vid att våra ­politiker ska visa att de är vanliga. Statsministern som kollar på tv hemma hos Centerledarens föräldrar och läser ­Camilla Läckberg på semestern. Någonstans har vi förväxlat förmågan att framstå som ”privat” med ärlighet.

Det är ett felslut.

Politiker ska inte behöva ”berätta sanningen om sig själva”.

Däremot bör de berätta ­sanningen om politiken.

Att det förekommer konflikter, motsättningar och spänningar. Att det helt ­enkelt inte är en picknick.

Eller för den delen en korvgrillning i skogen.